Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

24 augusti, 2012

Det här inlägget har 9 kommentarer.

  1. Bo Grahn skriver:

    MS var populär men också ifrågasatt av en lika stor grupp. Både internt och externt. Bägge sidor anser säkert att de hade goda grunder för sin åsikt.

  2. Jonny Disenfeldt skriver:

    Du verkar själv dribbla med fakta angående Mona Sahlin. Det var betydligt mer och värre än vad du förespeglar ovan.

  3. Lisbeth Beselin skriver:

    Det där att Mona Sahlin var otroligt populär är ju inte sant! Jag var själv s-märkt i 28 år, och vi var många som inte hörde till hennes påhejare.
    Visst kan väl människor slarva med sina betalningar, men detta säger ju faktiskt en hel del om deras karaktär också.
    Vill vi verkligen ha en statsminister som, trots sin höga lön, inte tycker att det är viktigt att betala böter och dagisavgifter? Det tror jag inte, och hon hade ju inte heller tillräckligt stöd i partiet, som syntes!
    Begär man inte av en hårt arbetande LO-kvinna, kanske ensamstående med barn, att hon ska betala sin räkningar?

    • Af Dunkelspel skriver:

      Går det verkligen att företräda ett parti som påstår sig stå för en kristen människosyn, men som i själva verket står bakom och stöttar högerns materialistiska och människofientliga politik?

      gören icke min Faders hus till ett marknadshus

    • olle pålsson skriver:

      En bra sammanfattning och tillbakablick som jag tror många som minns kan skriva under på.

  4. Leif Andersson skriver:

    Rena falsarierna och Romero är ju knappast att lita på. Faktum är att Göran Persson var S räddning. Hade vi begåvats med MS som statsminister vore detta sannolikt Alliansens fjärde eller femte raka regeringsperiod.

  5. Anders Magnusson skriver:

    Det blev inte Mona…
    Det blir Filippa – istället !

  6. Mona talade så vi väljare förstod och kände delaktighet. Hon vågade vara rak i sin politiska gärning vilket är j….gt svårt att hitta då de flesta smeker väljarna medhårs och tror att vi inte läser igenom. Frågan är dock vad kunde blitt annorlunda i vårt parti? och där är jag inte säker på att Mona hade räckt till för vi har en grupp gubbar som är motvals i allt som har med rörelse och utveckling att göra – enligt min mening och observera att min tanke/känsla inte är gjuten i helig skrift. Vill undvika att använda samma slags retorik och påskina den enda rätta sanningen. Idag så står vi vid ett vägskäl och där är partiledningen otroligt viktiga och behöver använda sitt ledarskap för att antingen hela rörelsens viljor eller att sätta ner foten och säga så här är det…..Ett bra chefsskap innebär att man lämnar problemlösningen till sina medarbetare och om dessa inte kan lösa problemet så tar chefskapet över och stakar ut lösningarna. Det behövs idag t.ex. i frågan om vi skall bli ett vänsterpartiet ligth eller om vi med Socialdemokratisk grund skall lösa morgondagens problem….utan ett tydligt ledarskap som leder så går vi strax sönder. Mona startade partiets förnyelse och hon började vädra unkna gardrober – frågan är om vi är mogna att ta vid och fortsätta arbetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *