Berg har inga rötter – en berättelse om att sakta tappa greppet på tillvaron

Titel: Berg har inga rötter
Författare: Manne Fagerlind
Förlag: Damm förlag
Utgiven: 201204

Enda sedan jag fick tag i boken har jag längtat efter att läsa den för att veta om innehållet var lika vackert som omslaget. Nu vet jag.

I Berg har inga rötter lär vi känna pensionären Lasse som upptäcker att han börjar tappa greppet om tillvaron genom att han glömmer saker, enkla saker som han tidigare kom ihåg.

Boken är personligt skriven i jag-form och drar med läsaren på en resa genom Lasses liv och hans nuvarande tillstånd. Man lär känna honom från den har var då till vad han är nu, och det skapar en närhet till Lasse. En närhet jag inte upplevt i andra böcker som jag tidigare läst. Det blir en relativt djup beskrivning av en karaktär, och som läsare kan jag inte låta bli att känna viss sorg i det som Lasse och andra äldre kan stå inför – att tappa minnet och bit för bit tappa greppet om tillvaron med vetskapen om att man aldrig kommer att bli frisk igen.

Ensamheten och minnena, det är vad Lasse har kvar av allt det som en gång var, av allt det han en gång hade hoppats på skulle vara och som skulle leda till något helt annat.

Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutbok och mig veterligen är det den enda boken, i vart fall i Sverige, som beskriver en sjukdom såsom alzeimers på ett så nära håll. Manne Fagerlind har tidigare arbetat bland annat inom vården med äldre inom hemtjänsten, och jag hoppas att han kommer att fortsätta skriva så att jag kan ta del av fler av hans karaktär och människoöden. Var börjar och slutar egentligen en människa?

Text: Jenny Lagebjörk

Läs mer på Författarens blogg