Titel: Från slott till slott
Författare: Louis-Ferdinand Céline
Förlag: Vertigo
Utgiven: 201205
Översättning: Hans Johansson
ISBN: 978-91-85000-98-2
I denna bok öser Céline galla över sin samtid, utfattig som han är, sjuk och bitter över hur illa han blivit behandlad. Här hålls en lång och yvig monolog kring händelser ur författarens liv under andra världskriget och tiden därefter. Fattigläkaren Céline var nämligen antisemit, misstänktes för samarbete med tyskarna och blev också dömd till fängelse. Han tog senare avstånd från antisemitismen.
Från slott till slott är oerhört fragmentarisk, späckad med referenser till personer i samtiden. Det är krävande att försöka hänga med i Célines alla infall och här handlar det inte bara om Namedropping – det formligen haglar namn som man aldrig hört talas om. Mestadels rör det sig om referenser till nazister eller personer på högerkanten. Boken har ett personregister, men många nämns med smeknamn eller rättare sagt öknamn – Sartre kallas för Tartre – och om Célines förläggare Gaston Gallimard sägs det så här:
”Brottin Achille, han är motbjudande, den fulländade kryddkrämaren, en oförbätterlig ärkeidiot…han tänker bara på stålar! mer stålar!” (sid 24)
Ja, så här håller det på. Sida upp och sida ned jagar författaren upp sig över oförrätter och orerar om all världens enfald och hyckleri. Stilen i Från slott till slott är krävande och jag är full av beundran för översättaren som klarat av detta ordbombardemang och lyckats ta ut kursen, för det är svårt att veta vad man ska hålla sig i när man läser denna text, avsaknad av ”normala meningar” och logik. Céline verkar ha något emot stora bokstäver och använder sig genomgående av tre punkter…
Det enda riktigt positiva författaren har att säga om sin omvärld handlar om djuren, hans katt Bébert och hunden Bessy. I ett rörande stycke berättar Céline om när Bessy dog och hur han höll om henne ända till slutet. Till den mångfasetterade bilden av Céline hör också att han ofta behandlade patienter utan att få betalt, han var de fattigas läkare.
Det finns ett rebelliskt drag hos Céline, han är ensam i sitt uppror mot hela världen och i sina mest svarta stunder kan han vara en riktig humorist. Dock tycker jag denna bok är för ”intern”. Om man ska bekanta sig med surgubben Céline vill jag hellre rekommendera Resa till nattens ände som har ansetts vara ett mästerverk och Död på krita. Céline har varit en stark influens för många författare.
Text: Ulrika Bergman