Operapremiär Orlando Paladino 29 juli
Drottningholm Slottsteater
Musik: Joseph Haydn
Libretto: Nunziato Porta
Dirigent: Mark Tatlow
Regissör: Sigrid T´Hooft
Scenografi och kostym: Stephan Dietrich
Ljus: Arne Åkerström
Foto: Mats Bäcker
Orlando Paladino är en opera av Joseph Haydn som hade premiär 1782. Operan gavs på Drottnigholm för ett tjugotal år sedan. Själv kom jag i kontakt med denna underbara opera från en live-upptagning från Concertgebouw i Amsterdan för ett par år sedan, men detta var alltså första gången jag upplevde verket sceniskt o ch vilken upplevelse.
Regissören Sigrid T´Hooft ar tillsammans med scenografen och kostymmakaren Stephan Dietrich lyckats skapa en fantastisk rolig och inspirerande föreställning i alla avseenden enligt vad som förkortas HIP – historiskt framförandepraxis. Tänk att publiken kunde ha så roligt i slutet av 1700-talet, men det är kanske bara dagens publik som uppfattar del roliga för att inte skriva dråpliga i denna barockopera?
Roligt var det under alla omständigheter och det är åtminstone inte jag van vid mina operabesök åtminstrone inte om det inte handlar om en ovanligt komisk opera, men något direkt exempel kan jag inte komma på så är i hastigheten,. Jo, förresten Mozart´s ”Figaros bröllop” kan ju vara ett exempel och Donizetti´s ” ”Don Pasquale”, ett annat, men i dråplighet vinner ju ”Orlando Paladino” med hästlängder.
Att föreställningen får detta enorma gensvar bygger dels på regissörens koncept, men framförallt på sångarnas sceniska insatser. De är alla helt enastående i sin gestik, som det kanske kallas för i barocksammanhang, men helt outstanding är ju absolut Daniel Ralphsson, särskilt i väpnardansen i andra akten.
Rickard Söderberg´s entré, efter en timme in i föreställningen var också formidabelt och det kommer jag nog att kunna minnas länge. Även övriga medverkande visade att de hade uppfattat det här konceptet väl, men skall jag vara helt ärlig så var första akten lite tråkig och enformig, men fylld av utomordentliga sånginsatser från samtliga involverade. Ja, faktiskt var det så att den ena prestationen överglänste den andra.
Som vanligt är det damerna som imponerade mest och då med Kirsten Blaise, en amerikansk sopran i spetsen, som flankerades av dels den danska sopranen Ditte H Andersen som sjöng herdinnan Eurilla´s parti, dels den norska mezzosopranen Tuva Semmingsen, som hade fått häxan Alcina på sin lott. Det var dessutom speciellt roligt för mig att åter få uppleva dessa underbara röster och särsklt då Ditte H Andersen som jag inte har hört på flera år, men Tuva Semmingsen minns jag fortfarande från hennes insats som Xerxes i Den Ny Operas för ett par år sedan.
Historian i verket handlar väl i grunden om tre män, alla med krigisk bakgrund, som älskar och åtrår samma kvinna, drottningen av Kathay,(Kina), Angelica. Dessa är i tur och ordning, Rodomonte, kung av Barbarien, (Afrika),Medoro, en saracensk krigare och den franske korsriddaren Orlando. Efter alla förvecklingar och ingripanden från trollkvinnan Alcina så slutar operan lyckligt genom att som sig bör alla får varandra, Pasquale får sin älskade Eurilla, Medoro får sin Angelica, Rodomonte får Alcina och lyckligast av alla är Orlando som får fara vidare på sin resa, som korsriddare. Färjekarlen, Charon, får nog stanna kvar på sin post att forsla de döda vidare.
Bland de manliga sånginsatserna fäste jag mig särskilt vid Rickard Söderberg´s Orlando. Nu vet jag ju att Rickard bara älskar att sjunga barockverk och denna kväll imponerade han stort på alla sätt och vis. Ja, det är nog ingen tvekan om att jag aldrig har hört honom så i sett esse, som i går kväll. Det var en absolut fullträff såväl sångligt som sceniskt. Bravur är det ordet som ligger närmast om jag bara får använda ett enda ord.
En annan sångare som imponerade stort var den norske tenoren Magnus Staveland han innehar en pipa, som Birgit Nilsson skulle ha uttryckt det, som jag gärna vill lyssna mer på. Det kan ju inte vara ett dåligt betyg att få lyssna på tre tenorer samma kväll. Daniel Ralphsson´s sångliga insatser, lämnar inte mycket i övrigt att önska. Vad månne det bli av denne tenor? Säkert något stort.
Det var inget större fel på övriga medverkande, men jag har lite svårare att direkt ta till mig sångare, som jag hör för första gången. Detta gäller särskilt den italienske barytonen Pietro Spagnoli, men Lars Brissman Johansson´s korta parti som Charon lämnar inget övrigt att önska.
Drottningholms Slottsteater är ett självskrivet val varje sommar numera och det är ju en helt fantastisk fin miljö som bidrar till minst en stor operauplevelse varje sommar numera.
Drottningholms orkestern under ledning av den dynamiske dirigenten, Mark Tatlow, har ju också en mycket stor del i denna fantastiska operaupplevelse, men så brukar det ju vara,men kanske passar Hayd´s musik extra bra i detta barockens högborg.
Avslutningsvis kan jag konstatera att Orlando Paladino tillhör denna operasomar stora operaupplevelse,så har du tid och möjlighet missa inte detta tillfälle att njuta av goda sånginsatser och möjligheten att skratta eller åtminstone dra på smilbanden.
Recensioner
Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet
Medverkande:
Orlando: fransk korsriddare Rickard Söderberg
Angelica: Drottning av Kathay Kirsten Blaise
Rodomonte: Kung av Barbarien Pietro Spagnoli
Medoro: saracensk krigare, älskar Angelica • Magnus Staveland
Charon: färjkarl Lars Johansson Brissman
Eurilla: herdinna Ditte H Andersen
Licone: herde, Eurillas far Lars Johansson Brissman
Pasquale: Orlandos väpnare Daniel Ralphsson
Alcina: trollkvinna Tuva Semmingsen
Drottningholmsteaterns orkester
[…] Här kan du läsa mina och andras tankar om föreställningen […]