I en TV-värld av spelande muskler och bländvita leenden utgör Engelska mord, just nu i SVT, en antites. Programledaren Leif GW Perssons fysiska defekter spelar en lika självklar huvudroll som hans kriminologiska kunskaper.
Tonen sätts redan i vinjetten, med en närbild på en käpp som slår i gatan och leder vägen för sin ägare. Under den närmaste halvtimmen kommer GW sedan att linka, klia sig i skägget och grymta. Sociala särdrag som skulle göra oss andra till offer för misstankar om någon neuropsykiatrisk diagnos, som att titta bort, avbryta och byta samtalsämne, är delar av hans självklara TV-persona – och av dramaturgin.
Ändå bjöd förra veckan på något alldeles extra. När programmet var till ända, när hela historien kommit tittarna till del och det för GW bara återstod att halta i väg in i solnedgången: ensam, i motljus och allt. Enligt egen utsago för att ”ta liten promenad längs med Themsen här”. Det var då, till bilden av hans försvinnande ryggtavla, vi hörde dem. Plötsliga, eventuellt pålagda i efterhand: ett högljutt stön. Ett till. Och ännu ett. Soundtrack till en plågad kropp.
Varför? GW:s dåliga fysiska form garanterar tittarna hans knivskarpa intellekt. Han har sin amerikanska motsvarighet i Stephen Hawking, superfysikern med ALS. När den senare leder program på Discovery ger hans talsyntes och stumma kroppsspråk, hängande mungipa, lika mycket svindel som kunskaperna om det oändliga universum. Att den enes sviktande hälsa är självförvållad, av mat och alkohol, och den andres ett resultat av sjukdom spelar ingen roll. Intrycket blir detsamma: att innanför detta defekta skal lurar bråddjupa tankar. I ett samhälle som ständigt strävar efter perfektion, som kartlägger allt fler genetiska benägenheter – bland annat för fetma och alkoholism – är GW upphöjd över det tarvligt kroppsliga. När vi andra jagar kolhydrater fångar han mördare.
Sinnebilden av det handikappade geniet lever även hos oss.
Text: Annika Taesler