The Shins på Pustervik: recension, bilder och filmklipp

Skribent:

The Shins
Pustervik, Göteborg
2 juli 2012

The Shins på klubb är bättre än på festival är bättre än på skiva.

Artist: The Shins
Pustervik, 2 juli 2012
Betyg: 4

En sak som jag lärde mig efter bara några månader som Göteborgare, det är att det finns ett gäng som kallar sig för Woody West, och att det är de som fixar hit de häftiga spelningarna. Igår kväll var det dags för mig att både spana in Woody Wests arrangemang och nya Pustervik när the Shins återvände till Göteborg.

De flesta, inklusive mig, minns nog the Shins för debutalbumets “New Slang” från Garden State-soundtracken – nästan orättvist, för det var ju ändå nio år sedan och the Shins har släppt tre nya skivor sedan dess, inte minst “Port of Morrow” som hela denna turné då handlar om.

Jag cyklar mot Pustervik med en lugn konsertkväll i sikt. När hela bandet (plus backup-musiker, de var visst en mer än på bilden) har gått på scen och den proppfulla salen lugnat sig, kör The Shins sakta igång med bjällror och mjuk sång med “Kissing the Lipless”. Men redan efter halva låten ökar gänget energin till 150 %, Det följer många spår från nya skivan – The Rifle’s spiral, Simple Song, Bait and Switch, No Way Down … En efter en får de annars ganska lugna låtar en uppgrade, Jack Mercer ser ut att knappt kunna stå stilla av spelglädje, han skuttar och svänger och sjunger så att jag in i femte, sjätte låten undrar hur han fått rösten att hålla i alla år. Resten av bandet är koncentrerad, stämmer och byter gitarrer flitigt, men glada även de. Ljudet är tätt och samspelt. I bakgrunden projiceras kanin-fågelskrämman som pryder omslaget på den aktuella skivan, en märklig kontrast till stämningen i salen – publiken är mogen, men suktar efter musiken och klappar, studsar, vajar med händerna i luften och till och med lite allsång dyker upp här och var.

Efter någon timme börjar stämningen vanka avslut, med Sphangum Esplanade och känsla, men publiken vaknar till när “New Slang” dyker upp som nästsista låt. The Shins tänker dock avsluta med buller och bång och lägger fram en extralång version av “Sleeping Lessons” med distade gitarrer, etc. När publiken med rop och stampanden kräver ett extranummer, får de tre istället, och det är svårt att säga vem som är nöjdast. Rätt publik gör nog skillnad.

När jag något yr, och trött efter en för mig nästan lite för lång spelning, ramlat ut ur Pustervik och står och låser upp cykeln tänker jag: det finns olika sorters konsert. Vissa har dansare, vissa har hoppborgar, barnorkester eller stora bollar att flyta runt i, och jag gillar allt sånt som är lite udda. Klassiska gitarrpopband brukar oftast bara spela gitarr. Men om de är så himla glada som the Shins var ikväll, då räcker det ändå gott och väl.

Text: Elisabeth Schriefer

Här recenserade Kulturbloggen The Shins spelning på Peace & Love.

Foto: Peter Birgerstam

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

3 juli, 2012

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *