Tigers Film
Betyg: 3
Premiär: 8 juni 2012
Om ingen av ens vänner vill studsa med en vad gör man då? Jo, man söker efter nya
vänner. Kanske till och med släktingar som precis som du själv älskar att studsa. I
Tigers Film är alla vännerna upptagna med att förebereda inför vinter. De måste
städa, se till matförråden och veden. Men Tiger vill inte göra något av detta. Han vill
ha roligt och studsa, för det är ju vad tigrar är bäst på. Tigers vänner föreslår att han
kanske ska leta reda på andra tigrar. Några som är lika bra på att studsa och är lika
ointresserade av föreberedelser inför vintern som han. Således ger sig Tiger i kast
med att försöka hitta tigersläktingar som vill umgås och vara som tigrar är med
honom.
Tigers Film är en mysig film där vi får återvända till Sjumilaskogen och träffa alla dess
invånare. Jag gillar att Disney har återgått till den ursprungliga animationen med
spretiga linjer och dovare färger. Jag tror dessutom att praktiskt taget alla gillar Nalle
Puh och hans vänner. Det är svårt att inte gilla den nervösa lilla Nasse, pessimistiska
Ior och stressade Kanin. Även om historier om Nalle Puh och Sjumilaskogen kan vara
naiva tycker jag att man alltid får lära sig något bra av dessa historier.
Vad gör man till exempel om man är den enda Tigern i skogen men väldigt gärna vill
ha en familj? Måste man hitta någon av samma ras för att finna en familjemedlem?
Vad krävs egentligen för att man ska vara en familj?
Det är lugnet i Sjumilaskogen som tilltalar mig. Även om det inträffar oväntade saker
och någon ger sig ut på ett uppdrag ligger det alltid ett lugn över hela historien. Jag
tror det är just det som gör av vi gång på gång återvänder till dessa karaktärer. Alla
är genuint snälla och man stressar inte i onödan, och det behövs sådana historier
både för barn och vuxna.
Tigers Film är en helt okej film, det är inget innovativt eller annorlunda med denna
film om Sjumilaskogens invånare. Men det är en trevlig film. Det känns bra att få
återvända till Nalle Puh, Christoffer Robin och alla de andra. Och den studsiga Tiger
förtjänar helt klart en alldeles egen film.
Text: Lisa Pousette Blomé
Läs även andra bloggares åsikter om Tigers film, filmrecension