Mötley Crüe har stoppat pressen från att ta bilder i fotodiket. Fotodiket är en tre meter bred passage längst fram mellan scen och staket. Det är där jobbar mediernas fotografer för att ge fansen coola bilder från spelningarna. Från kvällens spelning med Mötley kommer inte pressen kunna ta de bilderna åt er. Vi på Kulturbloggen visar därför inga bilder från kvällens spelning med Mötley Crüe. Frågan är om vi ska bry oss i att recensera konserten. Den frågan får vi återkomma till om ett par timmar.
För att värma upp inför den svaga huvudakt som Mötley Crüe är har vi varit runt och lyssnat på en rad band. Efter den helt sanslöst sköna spelningen med Fish vid pass klockan tre i dag, har ytterligare tio band spelat. Däribland Bad Company som gjorde en stabil och bra spelning,
Men värre blir det när King Diamond går på scenen i ett scenbygge som siktar mot Dramaten, men som landar i källaren. Sångaren, vars röst var spännande och fräscht annorlunda för 30 år sedan, är bara tröttsam, överarbetad och, ganska fort, långtråkig. De mest hängivna fansen kanske är nöjda men jag har svårt att tro att nöjdheten sitter i något annat än i nostalgin.
Vårt sällskap drar vidare upp för att lyssna på Slade. Det sköna gamla glambandet som med humor och glädje underhållit i många år. Men det är ett riktigt trött sällskap britter som står och nöter på scenen. När de spelar Far Far Away känner jag att jag vill vara riktigt långt därifrån. Det är tungt att höra hjältar falla och när de faller så tungt som Slade gör ikväll på en gräsplätt i Blekinge är det extra tungt.
På vägen från den spelningen går vi förbi minsta scenen. Lilla Rockklassiker. Där spelar bandet Vdelli från Australien. Undangömt i ett hörn av festivalen lirar de glatt, tungt och svängigt. Så på lite bättre humör tar vi oss vidare för ett depåstopp innan det är dags att se festivalens avslutande huvudakter. Mötley Crüe, som tidigare nämnts. Samt Cannibal Corpse som är störst av alla band i sin dödsmörka genre. Jag hyser gott hopp om att de kommer bjuda på en rejäl överkörning. Har de tusentals människorna nere på stora gräsmattan lite tur, överröstar de gamla trötta Mötley också. Vi får återkomma om hur det går med de banden.
Läs även andra bloggares åsikter om Sweden Rock Festival