Skivrecension: Ripple & Murmur – Reverie

Artist: Ripple & Murmur
Titel: Reverie
Betyg: 5
Release 6 juni 2012

Jag har länge sagt att jag, när jag blir gammal och inte längre tål electro och energisk pop, kommer börja dricka whisky och lyssna på jazz. Ripple & Murmurs debutskiva “Reverie” känns precis som pusselbiten jag väntat på länge – en välkommen bro mellan indiepop och just jazz, som får mig att genast vilja ta fram lite Famous Grouse.

Ripple & Murmur är en stockholmsduo som består av Andreas Tengblad – basist med Anna Von Hausswolff och multiinstrumentalist med Cirkus Cirkör – och Anna Ahnlund, som kommer från en musikalisk bakgrund av avantgarde och jazz.

Fastan “Reverie” – dagdröm – är en debut, låter musiken mera mogen än så (och mindre svår än de två ser ut i klippet nedan, lovar!). Den är genomarbetad och verkar ha fått ta sin tid att växa fram. Låtarna väger aldrig tungt, de kan slå om och överraska; melodierna är mest melankoliska, som bäst när det är lite fart i och vackra både som bakgrundsmusik och om man blundar och lyssnar noggrant. Sången är försiktig, men bestämd och det är många (framförallt blås-)instrument på besök som tar fram jazziga nyanser. Ja, jag kan till och med uppskatta trumpeten i flera låtar …

Fastän de flesta låtarna har djup och det har lagts lager på lager, så fascineras jag ändå mest över hur Ripple & Murmur tar enkla, små element och helt enkelt gör dem bra. En enkel gitarrslinga i “Aspen Leaf”. Den underfina, oberäkneliga sångmelodin i “Love thing”. Ståbas och banjo i “My Way” som gör att man inte riktigt kan sitta stilla. Pauserna i “My little Harp”. Plockfiolen i “Riddles in the dark”.

“Reverie” känns som en skiva från förr, men en av den sorten man inte kan ha nog av. Egentligen hade den varit som bäst om man hade kortat ner den och bara tagit med de första sju låtarna, en nästan-ep, en kort, skarp debut med ett löfte om mer, även om jag inte hade velat gå miste om albumets oväntade sista 60 sekunder.

Ripple & Murmur, ni får en femma av mig denna gång; inte för att bli nöjda och lata, utan som en uppmaning om att fortsätta och göra om och ännu bättre. Lyfta ett varnande finger måste jag bara göra för namnet – dels för att jag efter en vecka inte lyckats lägga det på minnet, men framförallt för att er musik låter som mycket mer än sorl och porlande.

Bästa spår: Love thing, My way

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 juni, 2012

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *