Take This Waltz
Betyg: 3
Regi: Sarah Polley
Sverigepremiär: 13 juli

Den där komplexa tjejen. Henne har vi sett i många filmer. Hon som tänker för mycket. Hon som är barnslig och sexig på samma gång. Hon som gestikulerar stort och säger saker som får män att vilja smeka hennes kind. Hon som behöver någon att gömma sig i, när hon inte står ut med sig själv. Hon som mest av allt bara vill bli älskad. I Take This Waltz gör Michelle Williams det mest renodlade porträtt jag någonsin sett av denna klassiska indiekaraktär.

Handlingen är enkel; Margot (Michelle Williams) är lyckligt gift med en kokboksförfattande, stabil man (Seth Rogen) sedan fem år tillbaka. De repeterar ”I love you” likt ett mantra och ägnar varje ledig stund åt att kramas. Dock har det, så som det blir när någonting får finnas till ett tag, infunnit sig en känsla av vardag mitt ibland alla upptåg. Den ena kissar när den andre borstar tänderna och ingen tänker på det. En dag träffar Margot Daniel (Luke Kirby) på ett flygplan. Det finns en omedelbar attraktion mellan dem, och när det visar sig att Daniel bor i huset mittemot Margots uppstår en besvärlig situation. Hon slits mellan tillgivenhet gentemot sin man och ett svårkontrollerat begär. Steg för steg närmar hon sig gränsen.
Det är svårt att beskriva Take This Waltz utan att den låter som bara ett utdraget otrohetsdrama, och förmodligen kommer många att tycka att det är just precis vad den är. För mig blir den emellertid mycket mer än så. Filmen rör sig fram och tillbaka mellan överdrift och fingertoppskänsla. Ena stunden sitter jag och hetsar upp mig över att Margot är lite väl svår, och att hennes man helt enkelt är för oförstående. För att inte tala om Daniel, vars intensiva blickar ibland går alldeles överstyr.

Den andra stunden far rysningar genom min kropp och allt känns så väl fångat att jag vill drämma näven i armstödet och vråla ”Såja!”. Dessutom är hela filmen fylld med små estetiskt fulländade ögonblick. Som i öppningsscenen, där Margot tassar runt barfota i köket och bakar. Hon böjer sig ned och stoppar in plåten i ugnen, och plötsligt lyser solen genom de små fjunen på hennes överarm. Det är så vackert att varje cell i mig piper av förtjusning.

Något annat som jag verkligen uppskattar med filmen är att det finns något osminkat över den. En svag doft av svett. Människorna är verkliga. De klär sig som verkliga människor gör. Pratar, rör sig och äter som verkliga människor gör. Jag kan relatera till dem. Margot har glansig panna och en rejäl buske. Det tycker jag är fint.

Visst, ibland känns det tröttsamt med ännu en tjej i söta klänningar som slavar under sina egna känslor och mest av allt borde lägga lite tid på att hitta sig själv, medan männen får agera okomplicerade sängvärmare. Ändå gör Take This Waltz i sin helhet ett mycket gott intryck på mig. Den sätter fingret på en känsla som jag inte riktigt kan förklara men som har vibrerat i mig ända sedan jag såg filmen. Den är även stundtals otroligt rolig. Det är en film som man bör se. Och när man gör det ska man känna efter lite. Det vinner den på.

Text: Josefina Linde