Girls, TV-serien: Ett trovärdigare New York

Skribent:

Vad? Girls, TV-serie
Bolag: HBO
Av och med: Lena Dunham
Producent: Judd Apatow
Premiär på Canal+ 26 maj

Det återkommande Comedy Awards, som gick av stapeln i New York för en dryg vecka sedan, fick i år en oväntad feministisk touch. I ett tal som nu sprids över Internet passade Matthew Perry på att ge en känga till alla (manliga) kritiker som nyvaket utropade förra året till den kvinnliga komikens födelse. ”This wasn’t the year women became funny, this was the year men finally pulled their heads out of their asses” konstaterade Perry, och vann antagligen åter några av alla de kvinnohjärtan som bultade extra hårt för honom under Chandler Bing-tiden.

Visst hade han rätt. Framför allt vårens/sommarens premiär av Bridesmaids blev ett wake up-call för dem som fortfarande trodde att kvinnor bara vill visa sig på vita duken med fuktiga läppar i romantiskt motljus. Och även om många (inklusive jag själv) skruvar generat på sig av kiss- och bajsskämt, oavsett om det är kvinnor eller män som levererar dem, ska den här filmens betydelse för kategorin tjejer-som-vill göra-annat-på-film-än-vifta-med-ögonfransarna inte underskattas.

Judd Apatow, som producerade Bridesmaids, har nu satt tänderna i ett nytt projekt som vill revidera den här trötta bilden. Med HBO-serien Girls, om fyra tjejers liv i New York, har han sagt att han vill ge män en ”insight into realistic females”. Den verkliga stjärnan i detta fall heter dock Lena Dunham. Som seriens skapare, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare är det kring henne det mesta snacket, och de närmast unisona hyllningarna, har florerat. Att Hannah, hennes karaktär, ska ha inspirerats av verkliga händelser i Dunhams liv har bara bidragit till hypen. The Hollywood Reporter har kallat serien ”brilliant”, och här i Sverige beskriver DN:s Hanna Fahl den som ”den bästa, mest plågsamt realistiska skildring av åren mellan tjugo och trettio jag sett på TV”.

På förhand tycks en jämförelse med Sex and the City oundviklig. Fyra tjejer, standardiserat olika personligheter (den snygga/bohemiska/oskulden och så vidare), massor av frispråkigt sexsnack. Med största sannolikhet är det också därför den serien nämns bara ett par minuter in i första avsnittet, samtidigt som en en affisch med de hysteriskt retuscherade SATC-kvinnorna får pryda ett av tjejernas rum. Vid det laget har dock alla tittare med ögonen öppna lagt alla sådana liknelser åt sidan. De glossiga klubbinteriörer Carrie & Co trippade igenom är här ersatta av en sunkig soffa hemma hos killen som bara ses när han är sugen på sex, en gynekologstol och en lägenhet som tittaren faktiskt kan tro på att tjejerna har råd med. Till och med ljussättningen är dassigare – med flit, naturligtvis.

Det vore heller inte HBO om vi inte bjöds på många nakna kroppsdelar, och särskilt Hannah själv visar det mesta av det bästa redan i första avsnittet. Ett par år in på tio-talet borde jag inte behöva bli så förvånad, och glad, över att få se en kropp som knappt existerar framför kameralinsen. I verkligheten skulle Hannah antagligen beskrivas som ”normal” – i TV-rutan blir hennes mjuka överarmar, valk på magen och celluliter exotiska delar av hennes personlighet. Bidrar de till något så är det att öka trovärdigheten.

Ändå är det något som skaver. Framför allt ser jag fortfarande inte, efter de tre inledande avsnitten, vilket kittet är som håller de sinsemellan så olika tjejerna samman. Hur Marnie står ut med hysteriska Shosanna övergår mitt förstånd, och en halvtimme med tidsoptimistiska Jessa (som antagligen ska vara ”härligt frigjord”) måste vara mer än någon människa mäktar med. Där har Lena Dunham något att fundera på till nästa säsong, som redan är beställd. Och som – trots allt – även jag kommer att se. Om inte annat så för magvalkens skull.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

15 maj, 2012

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *