Undantagen
Författare: Mats Kolmisoppi
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201204
ISBN10: 9113041878
ISBN13: 9789113041872
Mats Kolmpisoppi är en duktig skribent, utan tvekan och i hans senaste utgivna bok, novellsamlingen ”Undantagen” har han utvecklat sitt experimentella skrivande ännu mer. Samlingen får bra kritik av de stora förnäma kritikerna – samtidigt som boken ska skildra människor som lever i helt andra miljöer än kritikerna lever i. Är det en möjlig ekvation?
Magnus Persson beskriver det så här i SVD:
Många av karaktärerna, särskilt de manliga, framstår som små tickande bomber. Under en bristfälligt polerad yta kokar en hatisk svada som hämtad ur bloggosfärens ljusskyggare delar.
Tolv noveller – tolv människoöden som det är jobbigt att komma nära. Det är mörkt och det är pessimistiskt och det är till synes utan hopp. Nutiden skildras, som familjefadern som ska välja matolja när han handlar i lågprisbutiken Willys eller bilägaren i en annan novell:
Jag gillar min bil. Jag hatar bilar. Jag älskar att köra. Fort och vårdslöst. Nu ger jag fan.” Sen tvärbromsar han och kliver in på en mack: ”Köper fyra trisslotter som jag hastigt skrapar medan pizzan värms. Jag köper två nya för vinsten. Jag köper en ny för vinsten. Jag tänker: Jag ska vinna. Det är orättvist om inte jag också vinner.
Allting i boken är smutsigt och fult. Är det därför Mats Kolmisoppi räknas in bland arbetarskildrare och klasskamps-beskrivare av de tryggt anställda kritikerna i övre medelklassen som har kommandot över svenska litteraturkritiken. Vill de välbärgade kritikerna att människor som inte tillhör deras trygga miljö ska vara just så svarta och mörka och hemska?
Jag har länge funderat på om det är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de människor som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för de barn som växer upp med föräldrar som missbrukar och är våldsamma, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha föräldrar som har råd att ge dem en iphone, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha råd att gå på ishockeyskola och alla de människor som inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.
DN:s kritiker skriver om Kolmisoppi och novellsamlingen:
Undantagen” är en pessimistisk samling om ett Sverige som närmar sig ett gemensamt moraliskt haveri. Tankarna går till Åsa Beckmans analys (DN 13/2 2012) av Johan Jönsons och Mattias Alkbergs lyrik, där hon såg hur dikternas återkommande beskrivning av klassklyftor och upplevelse av ekonomisk underlägsenhet speglade poeternas nya roll i marknadssamhället.
Kolmisoppi skildrar alltså klassklyftorna. Enligt de välbeställda litteraturkritikerna. Själv bor jag granne med de människor som skildras, eller är tänkta att skildras. Jag tillhör väl själv dessa som inte dväljs i de trygga boningarna. Men jag känner inte igen varken mig eller mina grannar i de hemska skildringarna i Kolmisoppis ångestfyllda tolv noveller.
Jag har länge funderat på om det inte är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för den som inte kan ha sina barn på ishockeyskola och inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.
Varför är det litteraturkritikerna som förmodligen aldrig ens är i närheten av de skildrar utanförskapsfolket som hyllar novellerna – medan vi som lever i utanför inte alls känner igen oss – och knappt orkar läsa klart de tolv berättelserna? Ibland träffar novellerna klockrent, det är bra beskrivningar, bra skildringar – men som helhet är allt så destruktivt, så mörkt och så hopplöst.
Lennart Bromander skriver i Expressen:
Redan titeln Undantagen på hans nya novellsamling är tvetydig. Handlar det om pluralis av substantivet undantag eller om en participform av verbet undanta? Osäkert, och är det verkligen undantagsmänniskor, som befolkar Kolmisoppis tolv texter? Eller är det inte snarare samhället och dess samlevnadsformer, som gjort dem undantagna, outsiders i sina egna liv. Inte bara ironierna utan också samhällskritiken är både dold och öppen.
Bör vi bli misstänksamma när de grupper som inte alls vet hur det är att leva otryggt ska bedöma kultur som skildrar livet utanför deras trygga bubbla? Eller handlar allt endast om konstnärlig kvalitet – och är det något som bara den som har tillräcklig utbildning och gedigen erfarenhet av att bedöma konstnärliga verk kan bedöma?
Ja tråkigt nog är det sådana här funderingar som Mats Kolmisoppis novellsamling satte igång – istället för innehållet i novellerna. Vad det betyder får väl var och en fundera på själv.
Fler recensioner:
Göteborgsposten och Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Kolmisoppi, klassklyftor, bokblogg, recension, bokblogg, samhälle, utanförskap