Dexters kamp är vår egen

Skribent:

Vinjetten är glasklar.

Närbilden på kniven som skär genom ägget. Den enstaka blodsdroppen i handfatet när rakhyveln kommit för nära skäggstubben. Händerna som drar åt skosnörena hårt, så hårt att knogarna vitnar. Spänningen mellan vardagliga morgonrutiner och den alltid lurande döden går inte att missa. Till slut äntrar huvudpersonen själv scenen, går med ett inställsamt leende ut genom dörren och tar sig an dagen. Vi vet redan hur den kommer att sluta: med orimliga mängder gladpack, någon fastnaglad på det berömda bordet – och en slaktarkniv genom hjärtat. En katharsis både för hjälten och oss som tittar. Han lyckades igen!

I Dexter är protagonisten nämligen inte bara snygg och kompetent (och kriminaltekniker – ett yrke som fullkomligt exploderat i TV-rutan sedan seklets början). Han är även seriemördare. En identitet som kommer inte från något överlagt val (även om hans döde insnöade adoptivfar lärt honom att bara ta kål på the bad guys), utan från en inre, kolsvart drift. Blodtörst. En ”dark passenger”, som får honom att njuta av att se livsgnistan slockna i sina offers ögon.

Det är alltså honom vi hejar på. Till skillnad från det oändligt antal polisserier (tänk Beck/Wallander/Holt med flera bara i Sverige) som går ut på att fånga den ena bestialiska psykopaten efter den andra, jublar vi varje gång Dexter kommer undan med ännu en liksäck. Ju utdragnare katt och råtta-kamp, desto gladare TV-publik.

Varför i hela fridens namn då?

En förklaring till Dexters omåttliga popularitet (i USA följs serien av 2,5 miljoner tittare) är – rafflande nog – sympati. Till skillnad från Hannibal Lector, en annan folkkär galning som vi fascineras av på film men knappast vill bo granne med, är Dexter en kille de flesta av oss gärna träffar över en latte en regnig dag. Att han är duktig på sitt jobb, håller sina blodprovstroféer prydligt ordnade och står ut med sin impulsiva syster är alla eftersträvansvärda egenskaper i dagens mångabollariluften-samhälle. Dexter är en kille att luta sig mot när det blåser. Bara att han jobbar inom polisen visar att han vill väl – egentligen.

Men så var det ju det där med mördandet. Som gör Dexters liv till en ständig kamp, för att jämka sin inre passion med omvärldens normer och krav.

Och det är här hemligheten ligger!

I Dexter lyser våra egna tillkortakommanden igenom. Liksom honom känner vi oss alla som riktiga UFO:n då och då, som att inte en levande själ förstår vad vi tänker och går igenom. På universitetet är vi rädda för att bli avslöjade som en intellektuell bluff, i mammagruppen för att inte ha tillräcklig pli på våra telningar, på Facebook för att inte få tillräckligt många likes på våra fredagsmysmedfinastebästisen-bilder. Och det lär inte finnas någon som inte har tvekat över om känslorna är de rätta inför livspartnern/karriärvalet/bostadsorten. När Dexter ser ett kramande par och konstaterar att ”They make it look so easy, connecting with another human being. It’s like no one told them it’s the hardest thing in the whole world.” slår en sträng av igenkänning an hos den mest förhärdade TV-tittare. Vem kan egentligen döma honom? Må den som är utan osäkerhet kasta första stenen.

Dessutom får han oss att slappna av. I jämförelse med Dexters livspussel ter sig våra egna dagishämtningar och evinnerliga vadskavihatillmiddag-frågor som riktigt överkomliga. Falukorven må ha blivit kvar på kassabandet i affären – vi behöver åtminstone inte manipulera bevis för att slippa dödsstraff. Efter Let’s Dance kan vi lugnt somna i TV-soffan, utan att behöva ge oss ut med båten för att dumpa ett lik i havet.

Förhoppningsvis.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

8 maj, 2012

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *