Skivrecension: Barr – Atlantic Ocean Blues

Skribent:

Band: Barr
Album: Atlantic Ocean Blues
Betyg: 3
Release: 25 april 2012

Många gånger har jag upprörts över recensenter som ägnar en halv A4 åt att totalsåga en skiva för att sedan konstatera att “… men egentligen så ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]”. Idag ska jag själv försöka ge rättvisa åt en skiva som inte riktigt är min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte förtjänade en chans.

“Barr” är ett kvartett, fyra män som är yngre än jag hade föreställt mig, från Stockholm och Finspång. Patrik Andersson, sång, gitarr och låtskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets första skiva, “Skogsbo is the place” från 2008, spelades in i ett övergivet torp; med “Atlantic Ocean Blues” ville bandet ta ett nästa steg, kliva in i en riktig studio, komma närmare sin egen sound och hylla “havet, solen, rymden och musiken som färgats av dessa element”.

Atlantic Ocean Blues är en värdig uppföljare till debutskivan. Från Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, låtarna rymmer berätteler om naturupplevelser, människor och scener ur krig i fjärran länder. Det är elgitarr, mycket sång i många lager, stora trumman, repetitiva långa slingor, och melodier och sound för mina tankar till både Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyvärr?) med mindre flöjt. Låtarna är täta, rena, stämmiga; sounden avrundad, men många låtar lever också något av ett dagssländeliv: de är vackra i det ögonblicket jag lyssnar på dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efteråt.

Att bandet, som de själva nämner, “la cello, harmonium och tvärflöjt åt sidan” var säkerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. Årets skiva har lyfts upp, den är vidsträckt och slät, men känns också mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. På så sätt är den inte bara en uppföljare, utan även en pendant till debuten som var “nära inpå”, raspig och sårbar, och betydligt mer folkig än jag hade vågat föreställa mig (och där var vi ju nästan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, känslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats på betraktaravstånd, men även detta ett val, antar jag.

“Atlantic Ocean Blues” är en skiva som bärs upp av tre markanta låtar, resten har små höldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de förväntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa något helt eget…), men sett för sig är den välgjord och rätt så vacker!

Bästa spår: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

28 april, 2012

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *