För dig naken – plågsamt vacker, ärlig, varm och mänsklig

För dig naken
Betyg: 5
Foto, regi, klipp: Sara Broos
Biopremiär: 13 april

Eftertexten träder fram på filmduken och jag sitter tyst, iklädd en kallsvettig lamslagenhet. Jag vill inte att det ska ta slut. Vill klamra mig fast. Attackera och attackeras. Känslan kryper runt i mig som en rastlös hund. Sara Broos dokumentärfilm, För dig naken, är det mest plågsamt vackra, ärliga, varma och mänskliga som jag sett på mycket länge. Att skriva om den nu känns svårt, som att försöka klämma ner en hel världsrymd i en liten burk. Men jag försöker.

Lars Lerin betraktas som en av Nordens skickligaste akvarellmålare och har ställt ut på gallerier och museer både runtom i Europa och i USA. Hans enastående konstnärskap är dock endast en fotnot, ett försiktigt påpekande, i denna film om honom. Viktigt är istället allt det där andra, det som inte är jobb, det som är liv.

Under tre års tid har Sara Broos, Lars guddotter, följt honom i hans trevande jakt efter den enda, sanna kärleken. Han vill älska och han vill bli älskad, men i bagaget har han år av alkoholmissbruk, och ett dysfunktionellt förhållande som lämnat honom ensam med ett brustet hjärta. När filmen tar sin början har Lars varit inne på ett behandlingshem och blivit nykter. Han har bytt alkoholen mot ett frenetiskt sökande efter en varm och stabil man att slå sig till ro med. Efter otaliga kontaktannonser och blinddates hittar han plötsligt Manoel Marques, eller Junior som han också kallas. Junior bor i Brasilien och de betraktar ordlöst varandra på sina datorskärmar, från varsin sida av jordklotet. Lars fastnar för något hos Junior och som hastigast bestäms det att han ska komma till Sverige för att hälsa på i några veckor. De kan inte förstå varandra utan kommunicerar, ytterst tafatt, med hjälp av ordböcker och teckenspråk. Svårigheterna är många, men, tänker Lars, om man är trött på att leta, då kan man kanske bara bestämma sig för att bli kär?

Det finns så mycket att älska med För dig naken. Den klättrar in i varje vrå. Å ena sidan så är det den underbara, magvärmande humorn, och å andra sidan så är det ett blytungt mörker som gräver djupa gångar rakt igenom en. Filmningen är vackert poetisk och musiken är perfekt. När Lars pratar med sin sköra, värmländska röst blir det ibland så närgånget att man knappt vet vart man ska ta vägen. Upplevelsen blir i det närmaste fysisk. Det är omöjligt att inte känna en omedelbar och genuin ömhet inför både Lars och Junior när man som en tyst tredje part får följa med i deras trassliga men beslutsamma kamp för det lyckliga livet. Ett liv där någon älskar en, fastän det kan vara så oändligt svårt att bli älskad ens av sig själv.

Text: Josefina Linde