Titel: American Horror Story
Betyg: 3
TV-serie
Som en ny amerikansk skräckserie för vana tv-tittare har man mycket att bevisa. Efter misslyckade försök att återuppliva skräckfilmen med bland annat Wes Cravens ”My Soul to Take” och ”Scream 4” som mest bara framstår som desperata försök att återanvända Blair Witch Project-kameratekniken och på så vis framstå som moderna filmare med udd. Samma sak med ”Paranormal Activity”-trilogin, även om den tredje filmen faktiskt lyckades överraska mig någorlunda (obehagligt) positivt.
Nu senast gjorde ”The Devil Inside” samma sak som Paranormal Activity för att skapa hype: släppa jätteläskig trailer för att skapa intresse kring filmen, och sedan bara falla platt. Plötsliga effekter och ljud ersätter atmosfär och personligheter. Just därför är det så skönt att se hur denna nya amerikanska tv-serie återvänder till just de beståndsdelarna.
När familjen Harmon, beståendes utav pappan Ben, mamman Vivien och dottern Violet, flyttar in i herrgården med mycket lägre pris än resterande hus längs gatan vet de precis lika lite om husets historia som vi tittare vet om familjens. Det är förstås en underbar utgångspunkt. Vi får därmed möjlighet att utforska varje personlighet i detalj, samtidigt som deras historier nystas upp i samma veva som de spöken som hemsöker huset också har en lång radda av historier att berätta. Att man lyckas väva ihop detta på ett mycket övertygande sätt, utan att tidshoppen blir förvirrande och därför stämningssänkande, är i sig ett gott betyg.
Det är ju knappast föga förvånande att en amerikansk regissör väljer att väva in kristen samhällskritik i sin tv-serie, som man ändå kan urskilja när man tittar på hur man gestaltar individer och hur de löser olika problem (speciellt relationsrelaterade sådana). Men trots detta visar man upp en otroligt modern syn på homosexualitet och deras rätt till såväl relationer som vårdnad utav barn. I övrigt är det tyvärr väldigt klichéartat, vilket såklart är tröttsamt.
När de olika krafterna i huset uppdagas, såväl positiva som negativa, börjar man dra i nya trådar och skapar effektivt nya förutsättningar för att handlingen ska utvecklas. Och även om serien har en filmisk b-känsla över sig lyckas man ändå skapa obehag och till och från överraska sin publik. Att varje karaktär, oavsett om de är levande eller döda, har en så utpräglad roll och aldrig finns till bara som utfyllnad gör också sitt. Tempot är högt och händelseutvecklingen konstant. Alltid på ett bra vis. Och trots sina svagheter känns det ändå hoppfullt inför den bekräftade andra säsongen som ska spelas in redan i år, att den liksom tv-serien ”The Walking Dead” blir så mycket bättre i sin andra omgång …
Text: Fredrik Gertz