MDT 10 mars
Koreografi/Dans: Cecilia Bengolea, François Chaignaud, Trajal Harrell och Marlene Monteiro Freitas
Skor: La Bourette
Ljusdesign: Yannick Fouassier
Ljus: Sylvain Rausa
Ljud: Enora Le Gall
Mitt i hen-debatten ges ett storslaget gästspel på MDT. ”(M)IMOSA Twenty Looks or Paris is Burning at The Judson Church (M)” är ett koreografiskt samarbete mellan Cecilia Bengolea, Francois Chaignaud, Marlene Freitas, och Trajal Harrell. Det är ett emotionellt slagfält till föreställning som förvrider förutsagda könsstereotyper genom karaktärisering av kulturhistoriska ikoner.
Vi förflyttar oss till 60-talets New York där två danshistoriska milstolpar uppstod parallellt. På Judson Church Theater i East Village verkade postmodernistiska koreografer som Trisha Brown och Deborah Hay i experimentell riktning. I Harlem uppstod voguingkulturen ur en fascination för modevärldens fäbless. Frågeställningen är: Vad hade hänt 1963 om voguingkulturen landat i Judson Church? Resultatet är en djupdykning i karaktärisering inspirerad av dokumentärfilmen “Paris is Burning”.
En efter en presenterar sig de fyra artisterna med samma namn. “I’m the real Mimosa.” Vad betyder ett namn? Frågan problematiseras och ironiseras i dilemmat att välja ett trovärdigt artistnamn för en transvestit. Precis som föreställningen öppnar upp för tolkning av den fysiska personen har ordet Mimosa flera betydelser. En blomma, en drink, ett smörpaket?
Ironiska självporträtt väcker sympati och emotion. Shirley Bassey sjunger “This is My Life” som transvestit, Prince får bröst, ikonisering och kändisskap bryts och ifrågasätts. Förverkligade drömmar ställs mot förträngda olycksscenarier. Starsailors “Alcoholic” sjungs tills det ekar av sorg i teatern. Då och då blir artisterna medpublik, sätter sig bredvid oss för att byta om eller bättra på maquillaget.
Cecilia Bengolea gör kvällens häftigaste nummer i en omänskligt uppenbarelse. I heltäckande hudfärgad unitard och La Bourette-skor förvrider hon kroppen tills den knappt går att identifiera. Extremt och tvekönat. François Chaignaud balanserar tuggummituggandes nästan naken genom Nijinski-liknande koreografi, tar tillslut av sig sina bröstinlägg och flyger fram fjäderklädd i ett balettsolo.
Slutet fungerar som ett avdramatiserande av fysiska normer då fokus förflyttas från utseende till rörelse. Uv-ljuskänsliga kostymer förvandlar dansen till nya spännande former med afroamerikanska associationer. Det är vågat obegränsat med hög energi. Slutet blir ett sista battle i vougingstilens anda med en levande Kate Bush i “Wuthering Heights”.
Synen på fysiska normer omvärderas i en relevant och kulturhistoriskt utbildande föreställning. De kroppsliga skillnaderna tycks försvinna och i slutet har vi lärt känna fyra strålande scenpersonligheter.
Text: Anna-Mi Fredriksson