Artist: Nite Jewel
Album: One Second of Love
Betyg: 3
Det görs mycket bra dansant syntpop just nu. Charli XCX är min favorit bland de växande amerikanska artisterna. För att inte tala om den mer drömska, svenska varianten, med Azure Blue och Jonathan Johansson i spetsen. Jag trodde att vokalissan Ramona Gonzalez hemmasnickrade lo-fi syntfunk skulle hamna i kategorin bra-ny-indiesynt, eller varför inte j-t bra. Tyvärr blev det halvbra/hyffsat-kategorin. Det faller nästan ner i tråkigtlådan. Tråkigt för Gorilla vs. Bear och tråkigt för skivbolaget Secretly Canadian. De kan dock trösta sig med att Damien Jarudos Maraqopa som de släppte 21 Februari 2012 har fått en bra respons och är helt fantastiskt. Det är dock indiefolk. Nu tillbaka till syntpopen och ”One Second of Love”.
Låtarna är i allmänhet på en väldigt låg nivå vad gäller komposition, de är skellettlikt tunna: när det är vanlig syntpop liknar de grundmallar och är ofta amatöraktigt upprepsamma. De tappar ofta kraften nånstans mitt i, eller så dör en fungerande refräng genom den dyker upp för många gånger i rad. När låtarna är experimentella och leker med ambient psykadelia blåser de förbi i det mörka tomrummet med en gäspnings styrka.
Jag minns när mitt kritikersinne vaknade till liv. Det var när jag satt i barndomens baksäten och föräldrarna lyssnade på mix megapol. Då började jag märka hur musiken som gick på radion ofta gjorde helt fel. När jag nu lyssnar på mittendelen av Nite Jewels debut känner jag billukten, det smärre illamåendet och den växande huvudvärken. Ibland kan popmusik orsaka depressioner. Då trycker musiken verkligen på min tryck-vidare-till-nästa-spår-punkt. Det är jobbigt när man måste stå ut istället för att njuta. Det hjälper inte att ”Autograph” låter som om Spice Girls hade gett sig på funken. Dock tror jag Melanie C hade åstadkommit något intressantare. Snälla, kära Musiknördarnas Gud, låt mig aldrig höra ”In The Dark” eller ”Memory, Man” igen. Jag lyssnar hellre på Lady Gagas sämsta om och om igen! Men ibland gör Ramona helt rätt ändå.
På de bästa låtarna tänker jag på Ford & Lopatins midiexperiment från fjolåret och alltså också på självaste syntpopkungen Prince. Det tydligaste exemplet är ”She’s Always Watching You”. Den har sköna kantiga melodier och ett futuristiskt funksväng med pointilistiska syntfioler i gammal hederlig 60talsanda i bakgrunden. Titelspåret är medryckande och effektfull som en Goldfrappsingel (de har för övrigt släppt en singelsamling nyligen som vinner över One Second Of Love med stjärndistanser). Inledningslåten ”This Story” med dess mjuka glittersyntar, hårda LOW-trummande, fjompiga flöjtsyntslingor och pratiga, avslappnade verser är riktigt behaglig. Dessa tre låtar bildar en trilogy som öppnar albumet och man kan tro att det ska fortsätta så, men det gör det ej, och kompositionskänslan, kraften och funken återkommer aldrig på riktigt föränn den sista, berörande, mystiska ”Clive”.
Text: Bojan Buntic