Frankenstein
Regi: Carina Ehrenholm
Av Helena Granström fritt efter Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderna Prometheus
Turteatern i Kärrtorp, Stockholm
Premiär 26 februari 2012
– Allt har ett syfte, det har jag upptäckt. Men vad har jag för syfte?
Det frågar Frankenstein i Turteaterns uppsättning där monstret gestaltas av en kvinna, i smutsig, trasig klänning. Klänningen som är nersolkad har förmodligen varit blommönstrad, men det är svårt att avgöra under all smuts. Hon har trasiga nylonstrumpor, högklackade orange skor där klacken är borta på vänster, så hennes stapplande gång blir ännu mer haltande.
Turteaterns uppsättning bygger på den klassiska berättelsen om Frankenstein. En vetenskapsman skapar en varelse. Gud skapade människan till sin avbild, varför ska då inte människan kunna skapa liv?
Vetenskapsmannen i Turteaterns föreställning ställer många frågor om vad som är liv och vad som är död och vad är forskares ansvar för sina verk.
Alla tre rollerna spelas av kvinnor, vetenskapsmannen, monstret och en upptäckare som bestiger berg.
Det finns många sätt att se föreställningen på. Den ställer frågor om vetenskapens ansvar och den tar upp existentiella frågor. Den kan ses som en skräckföreställning också, den är mörk och den är läskig med skramlig bullrig musik och starka strålkastare som då och då lyser oss, publiken rakt i ögonen så vi knappt kan se.
Föreställningen har inga dialoger, utan allt som talas är monologer riktade till publiken. Ingen lyssnar på de andra, alla tre rollkaraktörerna är uppslukade av sina egna tankar. När det var monstret som kom nära publiken och talade var jag tvungen att titta bort eller snegla åt sidan. Hon var så äcklig att jag inte klarade av att se hennes ansikte utan att må illa, hon var sminkad som ett riktigt monster och hade blod som rann över ansiktet och som hängde i långa slamsor från hakan.
Frankensteins frågor som jag nämnde i början det som gjorde mest ont att höra, de träffade rakt in i magen. Till vilket syfte finns jag? En fråga som lika gärna handlar om människans existens som om monstret.
Ibland talas det om teaterns kris och att det mest är äldre damer som går på teater. Det stämde inte på premiärpubliken på Turteatern som hade många unga i publiken och säkert lika många män som kvinnor i salongen. Om det är förortsteatrar som lockar den yngre publiken eller ämnet skräck tänker jag inte spekulera i. Den som gillar skräckfilm och skräcklitteratur får säkert ut ytterligare en aspekt av föreställningen,
Själv saknade jag dialoger och klarade inte riktigt att titta på Frankenstein där blodet som var kletat i ansiktet rann från hakan. Men frågorna kring forskningens ansvar får igång tankarna. Jag tror att Turteaterns föreställning av Frankenstein kommer att få olika reaktioner, den är speciell och lämnar nog ingen oberörd, oavsett om man blir äcklad av vissa delar eller inte
I rollerna:
Helena Sandström, Andrea Edwards och Karin Bengtsson
Foto: Jonas Jörneberg
Läs även andra bloggares åsikter om Frankenstein, teater, Turteatern, recension
[…] Kulturbloggen – Frankenstein på Turteatern – känns i magen och ibland går det inte ens att titta […]