Band: Alcest
Titel: Les voyages de l’âme
Betyg: 4
Release: 9 januari 2012
Les voyages de l’âme betyder förflyttning av själ. Det är den franska duons fjärde experiment med black metal-genren. De är romantiker enligt den uråldriga definitionen. För att använda ett adjektiv ur denna 1800talets mörka skönhetskult: Neiges musik är sublim. Musik vid en klippavsats, havets dån, månljuset strilande genom moln. En ljudvärld som liknar Tolkiens universum. Den rör sig vid gränsen mellan det överjordiskt vackra — Loveless gifter sig med amerikansk black metal och får en sorgsen fransksjungande alv till barn — och det underjordiskt plågade, saturnaliska. Änglar är skrämmande, skriver Rilke i Duinoelegierna, men här har all black metalskräck skalats bort. Detta utan att försumma melankolin, förtvivlan, längtan bort och sorgen. Riffen och atmosfären har förenats och blivit ett enda kosmiskt rop i rymden. Ja, Neige leker fritt med black metalens diffusa regelsystem och placerar dess stildrag i andra omgivningar; han visar, likt Agalloch, Liturgy, Wolves In The Throne Room, och andra fritt utforskande band, att musikens känslovärld är djupare än vad fördomarna vill säga.
Det finns fortfarande mörker i låtarna, men detta är den ljusaste skivan Neige skapat. ”Autre Temps” intro är en slö disig morgonsol. En vandring genom ett kargt landskap i det bleka ljuset. Den har en av de skönaste keltiska riffen på skivan. Lägg märke till det lilla ekot av tre upprepade toner i fingerplocksgitarrstil. Den lilla detaljen fäster sig. Och återkommer. På den gladaste låten på skivan, avslutaren ”Summer Glory”, hör man dem igen, fast i dur. Formen är uppenbarligen begrundad. ”Summer Glory” riffar föresten livfullt som en Dinosaur Jr. singel.
”A sinister mood???…. That really bothers me that you should say that because that proves that I did not succeed in communicating what I had inside me… I just wanted to create a maternal chant, hypnotic and unreal, similar as to what I have heard in the fairy land; certainly not a ”dark” chant.” – Neige
Skaparen uppfattar alltså inte sin musik som mörk. Låt mig förklara varför jag tycker den är det. Titelspåret är min favorit. Jag vill inte veta vad han sjunger, det hade kunnat vara japanska, men aldrig har vemod uttrycks så tydligt. Det är vemodigt för att världen som musiken visar är så vacker och otillgänglig. Det är en stund i en dröm som lämnar spår i ett helt liv. Det är dock viktigt att betona att ”Les Voyages de l’Âme” inte är mörk för att den är ond, grym, vanskapt, filosofisk, ”förutten” eller vad mer man kan förknippa med black metal, utan mörk för att den visar något vackert som möjligtvis är bortom jordelivet. Andra band fokuserar sig på att jordelivet är mörkt och ont och felaktigt. Det gör inte Alcest. Ingenstans antyds att den fantasivärld som Neige minns inte finns eller kan finnas på jorden, och han längtar knappast till kaos, utan till kärlek.
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om rockmusik, skivrecension