J. Edgar – Clint Eastwoods film, gör mig besviken

Titel: J.Edgar
Betyg: 2
Svensk premirÄ 20 januari 2012

FBIs legendariske chef J.Edgar Hoover var både fruktad och beundrad. Han var mannen som låg bakom jakten på kommunister. När nu Clint Eastwood satt händerna i hans berättelse och gjort filmen om honom hade jag höga förväntningar. Jakten på kommunisterna och hur övergrepp på människors integritet försvarade har ruggigt stora likheter med vad som sker för att försvara jakten på terrorister och vad som sker för att jaga fildelare i dagens samhälle.

J. Edgar är filmad i en snygg brunton som påminner om Tomas Alfredsons ”Tinker Tailor Soldier Spy”. Fotot och färgsättningen ger en stark känsla av ett grått byråkratiskt center.

Leonardo di Caprio är strälande i rollen som J.Edgar Hoover. Att se denna vackre skådespelare sminkad till en fetlagd äldre man som börjar bli tunnhårig är rätt fascinerande. Leonardo di Caprio blev nominerad för sin insats till Golden Globe, fast priset gick ju till George Clooney. Helt klart kommer di Caprio att få en Oscarsnominering också. Allt annat vore skandal.

Nu tycker inte jag att snyggt foto och bra skådespelare räcker för att göra en film. Filmen har innehållsligt stannat vid att skildra människan J.Edgar Hoover som en makaber figur som bor ensam med sin mamma också när han börjar komma upp i medelåldern. Hans mamma kväver honom och deras relation är psykologiskt sjuklig. J.Edgar Hoover har en djup nära vänskap med Tolson, en advokat han rekryterar till FBI och som ställer upp på allt Hoover vill göra. Jo visst har Tolson en friskare syn på vad som är rätt och fel men ändå, hur kan Tolson vara så förälskad i Hoover att han smälter allt idiotiska idéer?

J. Edgar Hoover var med sin jakt på kommunister en av 1900-talets mäktigaste, mest kontroversiella och mest gåtfulla personer. Att göra en film om honom och inte beröra de övergrepp på den personliga integriteten som hans sätt att styra och ställa innebar.

Vad som är intressant är hur en så sjuk person kunde få så mycket makt och inflytande. Där börjar spännande frågor att komma. Det har Eastwood dock valt att inte tränga in djupare i.

Clint Eastwood har valt att inte fundera vidare på övergreppen som skedde i jakten på kommunister, han ger en skissartad förklaring där jakten i princip försvaras med att bolsjevikerna på fullt allvar ville ta över makten i USA med våld. Som regissör har han också väjt från att ställa andra frågor, som hur en så sjuk man kunde få så mycket makt. Eller så ställer sig Clint Eastwood inte dessa frågor.

J. Edgar Hoover var uppenbart bisexuell, fast i smyg och dolde sina känslor för sig själv också. Han gör ett försök att förklara sina känslor för sin mamma, som frankt förklarar att han inte är hennes son om han är homosexuell. Tragiskt och svårt att förstå idag.

Clint Eastwood har lyckats få Oscarsnomineringar för flera av sina långsamma draman – det lär trilla in några nomineringar till den här också. För amerikanarna är det hemska som skedde på ordet av den berömda FBI-chefen ett nationellt dåligt samvete. Den är värd att tas upp på mer allvar.

Rent filmmässigt var den hopklippt ganska rörigt och den är närmare två och en halv timme. Jag satt hela tiden och väntade på att den skulle komma igång. Två och en halv timme är för långt för en film som aldrig riktigt kommer till skott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

16 januari, 2012

Det här inlägget har 1 kommentar.

  1. Vivian Gustin skriver:

    Jag har inte sett filmen, men just nu håller jag på och läser James Ellroys roman ”En amerikansk myt”. Där framgår desto tydligare vilken usel person J. Edgar Hoover var.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *