Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ”gäsp”

Skribent:

Just nu håller Bengt Ohlsson och Sven Wollter att battla ut en liten strid om huruvida man måste vara vänster för att få hänga med finkulturkoftorna, eller om det går bra att vara någon annan färg än röd för att få vara med i gänget. Absolut inte, säger Ohlsson. Absolut, säger Wollter. Gäsp, säger jag.

Den svenska kulturdebatten är ganska ofta gäsp. Jag är kulturintresserad. Det betyder i korta ordalag att jag någonstans har ganska höga förväntningar på att få läsa om kultur i kulturdebatten. Den förväntningen krossas ständigt. Oftast påminner kulturdebattsidorna mer om vilken skvallerblaska som helst. Vem har sagt vad om vem? Vem är där de inte borde vara? Vem får inte vara med i coola gänget? Vem bråkar med släkten? Vem röstar på vad? Den enda skillnaden är att skribenterna är mer välformulerade än Se & Hör och gärna alluderar till Aischylos, citerar storheter och namedroppar mycket viktiga personer de brukar hänga med på rätt ställen.

Jag skulle vilja att debatten handlade lite mer om saker som faktiskt spelar någon roll. Jag vill läsa om kultur, kulturens förutsättningar och kulturens framtid. Jag bryr mig om kulturens kopplingar. Jag bryr mig om hur olika verk hänger ihop och kommunicerar genom tid och rum med varandra och med oss. Jag bryr mig om hur vi ska ta vara på och utveckla kulturen. Jag struntar faktiskt i vilka kulturskapare som har vendettor med varandra eller med sin släkt. Det intresserar mig inte alls.

Jag intresserar mig framför allt inte för vad folk röstar på. Kultur är en mänsklig upplevelse och nu tänker jag släppa en riktig kulturell debattbomb: Man är människa oavsett vilket parti man röstar på. Tänka sig! Kan ni redan nu känna chockvågorna som kommer att rulla ut över kulturdebattsidorna när de får nys om det?

Den gamla klassiska kultureliten för en tynande tillvaro. De har i princip lämnat walkover vad det gäller ordentlig kulturdebatt för att skriva litterärt glorifierade skvallerartiklar. Viktor Barth-Kron undrar i DN vem som kommer att ta över efter kultureliten. Det undrar inte jag.

Den kommer att tas över av alla de som aldrig tidigare haft en röst i det offentliga kultursamtalet. I och med den nya tekniken kan alla intresserade och initierad kulturkoftor utan bananskal in på kultursidorna ta över kulturelitens stafettpinne och springa in i framtiden.

Framtidens kultursamtal- och debatt kommer att ha betydligt mycket mer djup och bredd. Jag är inte synsk. Det är ingen utopi. Kulturbloggen är ett alldeles utmärkt exempel på att det redan håller på att hända.

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen ”Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Tidigare artiklar på Kulturbloggen:

Den motvilliga självbiografin” – Om Jeanette Wintersons motvilliga förhållande till det självbiografiska i ”Why Be Happy When You Could Be Normal?” och ”Oranges Are Not The Only Fruit”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

11 januari, 2012

Det här inlägget har 2 kommentarer.

  1. […] Johan Westerholm om socialdemokratins inre maktspel, Lena Sommestad om kvoteringsdebatten, Kulturbloggen om den svenska kulturdebatten, Ola Möller om att nu måste regeringen agera, Tokmoderaten om […]

  1. Jerker Montelius skriver:

    Förr i tiden så ställde poeter upp i dueller . Numer är det bara skräp med svensk kulturdebatt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *