Titel: Martha, Marcy, May, Marlene
Betyg: 3
Premiär: 21 december
Martha är en ung kvinna som fastnat i en sekt, hon lyckas frigöra sig från sekten och tar skydd hos en syster och hennes pojkvän. Men trotts att Martha är i en säker miljö så gör sig tiden i sekten ständigt påmind. Filmen gränslar mellan nutid och dåtid, Marthas egna minnen från tiden i sekten och tiden hos sin syster.
Martha, Marcy, May, Marlene är Sean Durkins regidebut och har jämförts med förra årets briljanta Winters Bone, något jag absolut inte tycker att den förtjänar. Visst är filmen bitvis spännande, men det ständiga skiftandet i tiden gör mig bara galen. Martha är den som är galen, inte jag.
Jag har nu gett filmen betyget tre vilket mest är tack vare de grymma skådespelarna. I huvudrollen som Martha ser vi Elizabeth Olsen, syster till ökända tvillingarna Mary-Kate och Ashley. Hennes rolltolkning är väldigt bra och övertygande, ansiktsuttrycken är starka och känslosamma, men kan nästan tro att hon faktiskt flyr från något. I rollen som den smått galna sektledaren ser vi en ruskigt bra John Hawkes som jag gärna hade sett mer utav. Hans taniga kroppsspråk och ständigt lugna talton gör honom obehaglig. Filmen är även väldigt fin rent visuellt.
Titeln på filmen refererar till Marthas olika namn. Martha är hennes riktiga namn, Marcy May är namnet hon får i sekten och Marlene är namnet kvinnorna i sekten använder när de svarar i telefon.
Filmen är bra, men det som gör mig ledsen är att jag inte känner att den når sin fulla potential. Att Sean lyckats fånga in bra skådisar är det ingen tvekan om, dock så är storyn inte vad en skulle kunna varit. På papper låter det som en superspännande film, men det är den inte. Det är en film man kan se en gång, sen får det räcka.