Titel: Mario Kart 7
Betyg: 3
Utvecklare: Nintendo EAD & Retro Studios
Distributör: Nintendo
Format: Nintendo 3DS
Releasedatum: December 2011
När jag tittar tillbaka på mitt liv är det lustigt hur jag kan se Mario Kart fortlöpa med det i en röd tråd. Dagen jag förlorade min själ till tv-spelen var dagen min far kom hem med ett Super Nintendo när jag var två år gammal. Han hade köpt skitspelet Krusty’s Fun House och Super Mario Kart. Förstnämnda slängde jag ned från balkongen när jag i två års ålder ville utforska gravitationslagarna, sistnämnda följde mig genom hela dagistiden – när jag tänker efter kan det finnas ett samband mellan mitt synfel och alla split-screen matcher som spelades i vardagsrummet (jag ser dubbelt).
Hur som helst tog jag mig igenom dagis fri från vattenkoppor och tjejbaciller. Min mor, som hade en fantastisk känsla för tajming, införskaffade ett Nintendo Sixtyfouuuuuur när jag just börjat grundskolan och egentligen ämnade att skaffa snoriga kompisar samt spela Den försvunna diamanten. Och som om livet går i cykler fick jag även Mario Kart 64. Kassetten satt stadigt i konsolen genom hela låg- och mellanstadiet, med skillnaden att det usla motståndet (min far) hade ersatts av ett gäng likasinnade nördar.
Fast forward för att inte bli långrandig. Mario Kart: Double Dash släpptes under högstadietiden. Då hade förvisso tv-spelshobbyn fått konkurrens av upptäckten av det motsatta könet men det fanns fortfarande plats för lite partyracing i mitt och mina vänners liv. Sedan släpptes Mario Kart DS och plötsligt hade jag något att annat att göra på kollektivtrafiken än att smyglyssna på andras telefonsamtal.
Det jag vill säga är att Mario Kart för mig är associerat till många av livets fina stunder, och i goda vänner sällskap finns det få spel som slår seriens partyfaktor. Jag har aldrig spelat Mario Kart för att slåss om varvtider och bli en oslagbar förare. Det är riktiga racingspel till för. Mario Kart har för mig istället handlat om lättillgänglighet, underhållning och gemenskap. Att vem som helst av mina vänner kan komma hem till mig, avnjuta några varv, ha kul tillsammans. Mario Kart är för min generation det whiskyn var för 30-talisten.
Nu när Nintendo lanserar seriens sjunde del till Nintendo 3DS saknar jag gemenskapen och spelglädjen. Jag börjar med att spela mot datorstyrda motståndare i ett gäng nya och klassiska banor. Jag blir imponerad av 3D-effekterna men stänger ändå av dem efter en timme. Jag låser upp de nya karaktärerna men fortsätter spela med det urgulliga dinosauriemissfostret Yoshi. Nostalgitripperna till trots, men när jag spelar nyversionen av klassiska Super Mario Kart-banan Mario Circuit 2 så får jag intrycket av att Nintendo med desperation spelar på mina känslosträngar. Det håller inte.
Den tydligaste skillnaden från tidigare spel i serien är att Mario Kart 7 har starkare racingelement för att ge det ett större djup. Både banornas utformning och kontrollmetoderna har anpassats för att fungera bättre online, vilket är en fullt förståelig prioritering eftersom det är där mesta delen av tävlandet kommer ske. Det går alltså inte att kritisera Mario Kart för att vara ett dåligt racingspel, men däremot kan man fråga sig varför publiken spelar Mario Kart.
Personligen tycker jag att en stor del av charmen försvinner när jag inte får höra klagoropet från den ledande föraren och det skadeglada skrattet från övriga medspelare när jag slänger iväg det ökända blåa skalet. Detsamma gäller i princip allt från en enkel omkörning till ett mästerligt tajmat rött skal. Jag förstår inte vilket tomrum Mario Kart 7 ska fylla i mitt spelbibliotek när jag redan äger Mario Kart Wii, men om du vet med dig att du älskar Mario Kart (och gärna visar för okända människor runt om i världen som du antagligen aldrig kommer träffa att du är bättre än dem) så är Mario Kart 7 definitivt någonting för dig.
Text: Aldo Sartori