Recension – Halo: Combat Evolved Anniversary

Titel: Halo: Combat Evolved Anniversary
Betyg: 4
Utvecklare: 343 Industries
Distributör: Microsoft Games Studio
Format: Xbox 360
Sverigepremiär: 2011

I samband med att språk utvecklas, nya ord bildas och gamla går förlorade publiceras nya utgåvor av litterära verk. De anpassas till samtiden och görs mer mottagliga för nya generationer. Vissa skulle kalla det för en absolut nödvändighet – att läsa igenom den första svenska utgåvan av Dantes Gudomliga Komedi från slutet av 1800-talet idag vore ett helvete. Musiken och filmens värld har följt samma mönster, med skillnaden att tekniken istället för språket varit den avgörande faktorn. LP blev till kassett, ljudet gick från mono blev stereo som blev surround, VHS blev DVD som blev Bluray. Bara bildkonsten har undvikt denna historierevisionism. Eller är det kanske dags att fylla i ’’Skriets’’ konturer?

Nu har turen kommit till Halo: Combat Evolved – mästerverket som radikalt förändrade vad vi trodde oss veta om spelindustrin år 2002 – att anpassas till den grafikkåta HD-generationen. Det är svårt att föreställa sig hur marknaden skulle sett ut idag om inte Microsofts flaggskepp hade bevisat att förstapersonsgenren gör sig minst lika bra på konsol som på pc. Tio år senare är den centrala frågan kritiker ställer sig om Halo fortfarande kan mäta sig med moderna verk. Frågorna jag ställer mig är snarare om det behövs en HD-utgåva, hur påverkar det synen på spelet och vad säger det om industrin?

Att Halo än idag håller är för mig ingen överraskning. Det är ingen tillfällighet att serien efter två uppföljaren och en spin-off valde att återgå till originalets kärnelement i Halo: Reach – stora, öppna slagfält, minimalistiskt historieberättande och taktiska element i ljuvlig balans. Det är imponerande hur Halo: Combat Evolved Anniverasry framstår som mer än en historielektion, utan snarare som en uppläxning till samtidens förstapersonsspel. Medan genrens utveckling mer pekat på linjära, storskaliga och påtvunget episka rälsskjutaräventyr ter sig Halo som en lugn och rationell påminnelse om genrens grundvärden som till stor del gått förlorade.

Den relevanta frågan är enligt mig om historierevisionismen ett verk genomgår vid en remake är rättfärdigad. Vad händer när ett verk rycks loss ur sin historiska kontext och placeras i en ny? Jimmy Håkansson skriver i Blog Em Up att ’’det finns något beundransvärt i att sätta punkt. Och inte punkt punkt punkt’’. Jag är redo att hålla med. Att låta ett klassiskt verk vara absolut och stå som ett heligt monument för sin tid, är något som spelvärlden allt för sällan unnar sina älsklingar. Vi har suttit ett likhetstecken mellan spel och teknik, där vi övertygat tror att det sistnämndas framfart endast kan göra det förstnämnda gott.

Men vem är jag att tala när musiken, filmen och litteraturen genomgår motsvarande förändringar. Det är trots allt bara bildkonsten som slipper undan.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

10 december, 2011

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *