Recension – Super Mario 3D Land, om kärleken till Lugi

Skribent:

Titel: Super Mario 3D Land
Betyg: 5
Utvecklare: Nintendo EAD Tokyo
Distributör: Nintendo
Sverigepremiär: Ute nu

Det är ingen tillfällighet att jag faller för långsmala, mörkhåriga och blåögda män. Det är inte heller någon slump att min favoritfärg alltid varit grön. Samtliga element beskriver nämligen min allra första kärlek. Personen som triggade igång ett obekant pirr i min kropp. Jag var fyra år, han var Luigi, en av två bröder i det svengelskt särskrivna barnprogrammet och spelspinoffen Super Mario Brödernas Super Show.

På den tiden tyckte jag att Mario tog upp alldeles för mycket plats i rampljuset, och jag började tillslut sky honom som pesten. Spelgeneration efter spelgeneration har jag spenderat otaliga timmar med platoniskt Mario-spelande. Det har knappast gjort mig mindre Luigisexuell då jag än idag föredrar hans neurotiska sprattlande framför Marios normfasta. Det känns mer än rätt, snarare naturligt, när jag i en grönskande värld med söta avloppsbakterier får möjlighet att återförenas med min bardomsflamma.

Jag och Mario har snarare haft ett kk-förhållande. Mellan allt drama i tårdrypande äventyr och testosteronpumpade förstapersonsskjutare är det faktiskt skönt att veta att han finns om man behöver honom. Vi har träffats bara när jag känt för det, utan att trassla in oss i komplikationer. Super Mario 3D Land å andra sidan kom att bli mer än så. Det är det första bärbara Mario-spel jag velat behålla kontakten med under en längre period än en timme i veckan. Det är även det första 3DS-spelet som inte enbart stimulerat mina kräkreflexer genom att köra ner grafiken i min hals, utan som faktiskt imponerar mig med sitt djup.

Super Mario 3D Land tillfredsställer mina nostalgibehov och stimulerar mitt svårfångade intresse tillräckligt för att jag ska vilja ha mer. Det är som att någon har viskat i utvecklarnas öron precis vad jag velat ha. Allt är utfört på ett perfekt sätt, med inslag av gammal 8-bitarsgrafik till melodisnuttar och bandesign som har återanvänts från i princip alla spelgenerationers bästa Mario-spel. Men det fick mig att falla helt och hållet var den stund då min älskade Luigi dök upp, som från ingenstans likt en strippa ur en jättetårta.

Det sägs att barns kärlek inte vet några gränser. Kanske var det därför jag som liten förälskade mig i en gammal, nervös och för att inte glömma fiktiv rörmokare? Idag funderar jag mest på vad det var som fick mina läppar att kyssa den elsprakande tv-rutan varje gång skådespelaren Danny Wells ansikte dök upp. Föredrog jag äldre män? Gick jag igång på jättemustascher? Kanske spände hängselbyxorna sexigt över hans gamla röv?

Många män har kommit och gått i mitt liv. Jag har genom åren hunnit förälska mig i allt från ninjasköldpaddor till hariga hober och alkoholiserade, gonorrépirater med havssaltad flensost. Dessvärre har ingen av dem lyckats med att hålla glöden vid liv, och känslorna har alltid svalnat efter ett tag. Däremot brinner kärleken för Luigi lika starkt idag som den gjorde för 18 år sedan, och det kommer den nog alltid göra.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 december, 2011

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *