Den motvilliga självbiografin

Skribent:

Jag har alltid två saker med mig i min väska: En schweizisk armékniv och en roman av Jeanette Winterson. Det är allt man behöver för att vara redo för allt som livet kan tänka sig att överraska en med. Vergilius guidade Dante genom helvetet. Winterson guidar mig genom livet.

Hon är en krävande guide. Hon förväntar sig det bästa av en. Halvmesyrer är ingenting för Winterson. Ljumma själar göre sig icke besvär. Det går inte att slöläsa en bok av Winterson. Hon kräver läsarens fulla uppmärksamhet, men hon levererar.

Hennes adoptivmamma uppfostrade henne till att bli missionär. Hon fick lära sig att världen är full av synd, men att hon kunde förändra den. Den religiösa tron är numera utbytt mot en obönhörlig tro på konsten och dess möjlighet att förändra världen. Låter det pretentiöst? Självklart. Låter det tråkigt? Aldrig. Man har aldrig tråkigt i Wintersons sällskap. Hon är något så udda som en litterär snobb som alltid har glimten i ögat och skrattet inom räckhåll.

Winterson debuterade 1985 med den skenbart självbiografiska romanen ”Oranges Are Not the Only Fruit”. Hon använde den egna uppväxten som ett ramverk, men varför begränsa sig? De ramar som begränsar oss fysiskt behöver inte begränsa oss i konsten. Den då tjugofyraåriga Winterson hade läst både ”Orlando” och ”The Autobiography of Alice B. Toklas” och visste bättre. Hon gjorde därför helt sonika om sig själv till en fiktiv karaktär.

Hon har alltid betraktat det rent självbiografiska med en sund dos skepsis, så döm om min förvåning när jag för något år sedan fick veta att hon höll på att skriva en självbiografisk bok som till viss del handlar om samma tidsperiod som ”Oranges…”. I vanliga fall är nyheten om att en Winterson har en bok på gång något av en välsignelse. Den här gången blev jag mest bekymrad, men tröstade mig med att en bok med den fantastiska titeln ”Why Be Happy When You Could Be Normal?” trots allt måste ha en del litterär umpf att bjuda på.

Grundhistorien i ”Oranges…” och ”Why Be Happy..?” är densamma. Jeanette adopteras bort och växer upp hos en djupt religiös och högst excentrisk mamma och en tyst och frånvarande pappa. Hon uppfostras till att bli missionär, men faller i onåd när hon förälskar sig i en annan flicka i församlingen.

Det finns goda skäl att ifrågasätta mamman i ”Oranges…” mentala hälsa. Hon plockar de mest bombastiska russinen ur det gamla testamentet och deklarerar att alla utom hon själv, och en handfull utvalda, är hedningar. Hon ser guds verk i allt, även i grannens tonårsfinnar (Guds vrede) och dotterns körtelfeber (Guds välsignelse). Men, hon låser aldrig sitt barn ute hela natten. Hon skickar inte sin brors dobermannhundar efter dottern för att hon misstänker att hon skaffat en ny flickvän. Den fiktiva modern låser förvisso in henne för en tre dagar lång exorcism i syfte att driva ut de onaturliga passionerna, men den äldre kyrkobrodern som drar sitt strå till stacken genom att med hjälp av sexuella närmanden försöka skrämma de onaturliga demonerna på flykten är borta. Det faktum att Jeanette slås medvetslös när hon kämpar emot honom har också utelämnats.

Mamman i ”Oranges…” må ha sina excentriska brister, men jämfört med verklighetens maniska och skräckinjagande Mrs Winterson är hon en mild vårbris. Det intressanta är dock inte vare sig likheterna eller det som utelämnats, utan det som lagts till.

Det råder ingen större brist på självbiografisk fiktion där författaren vältrar sig i sina egna svårigheter på livets väg. Författare är nämligen inte riktigt som alla andra. I vår yrkesutövning är taskiga erfarenheter, allmän olycka, våld, sjukdom, droger och övergrepp en lukrativ kassako. Elände säljer böcker. Mer elände säljer fler böcker. Det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan fläka ut sig själv och andra i jakten på att sälja böcker.

Lyckligtvis är det inte the Winterson way. Hon tycks fullkomligt befriad från lusten att stapla subjektiva upplevelser på hög och kalla dem fakta. Hon vill något annat. Varför nöja sig med att beskriva världen när man lärt sig att man kan förändra den?

”Why Be Happy…?” är den mest motvilliga självbiografi jag läst. Mitt i boken meddelar Winterson kort att hon tänker hoppa över tjugofem år för att hon inte kan skriva om sitt eget liv och aldrig har kunnat göra det. Hon kastar dock till läsaren ett litet hoppfullt köttben i form av ett svävande ”Maybe later.”

Maybe later. Winterson skriver inte för att stilla vår nyfikenhet om hur det en gång var. Hon skriver för att stilla sin egen nyfikenhet om hur det kan bli.

Om man kunde lägga ”Why Be Happy…?” och ”Oranges…” som två livskartor över varandra så skulle de personer, händelser och miljöer de delar kunna flyta samman i ett ogenomträngligt mörker av religiös fundamentalism, psykisk och fysisk terror, homofobi och klassproblematik som vi alla läst om förr, men det gör de inte. Anomalierna, det fiktiva, det som kunde ha varit, lyser igenom som klara, hoppfulla stjärnor och bringar ljus och lätthet till det annars så tunga och av andra uttjatade mörkret. De är ett löfte om att det finns andra möjligheter, andra liv att leva.

När livet ger Winterson dåliga kort på hand, så ger hon sitt fiktiva själv en ny och bättre hand. Verklighetens Jeanette var ett ensamt barn. Den fiktiva Jeanette utrustas i ”Oranges…” med stöd i form av omtänksamma människor som efter bästa förmåga agerar buffert mellan henne och hennes mamma. Faktum är att medan andra författare gärna skrävlar lite extra när de beskriver sitt elände, så gör Winterson tvärt om. Hon vältrar sig inte i elände. Hon skapar ljuspunkter. Hon beskriver aldrig sin dåtid på det sätt vi är vana vid, istället frammanar hon sin framtid. Om och om igen rustar hon det fiktiva jaget och när det är redo klär hon på sig dess ömsade hud som om det vore en superhjältedräkt och tar sig an världen utanför fiktionen med hull och hår.

I traditionell mening är ”Why Be Happy…?” antagligen minst lika fiktiv som ”Oranges…” eller någon av Wintersons andra romaner och det känns befriande. Det där självupplevda eländesträsket som så många författare cashar in på känns tämligen överreklamerat. Borde vi inte istället belöna dem som med fiktionens hjälp förmår att lyfta sig själv och andra ur sina omständigheter och skapa nya liv och världar?

Det finns en hel del att lära av Winterson. Vi kan alla bygga fiktiva karaktär av oss själva och låta dem ta ut svängarna åt oss. Tids nog kommer deras ömsade hud att passa oss så att vi med dess hjälp kan bryta oss loss ur de sammanhang vi vuxit ur.

Text: Anna Troberg

Anna Troberg är författare och partiledare för Piratpartiet. Hon bloggar även på annatroberg.com och på Nyheter 24. Hon har tidigare varit bokförlagschef och har bland annat skrivit romanen ”Chefer från helvetet” (W&W, 2007) under pseudonymen Rosetta Sten. Följ henne på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

30 november, 2011

Det här inlägget har 2 kommentarer.

  1. […] hos eminenta Kulturbloggen. Det första bidraget finns redan på plats och har rubriken “Den motvilliga självbiografin“. Den handlar om Jeanette Wintersons nya bok med den fantastiska titeln “Why Be Happy […]

  2. […] Vidgade vyer: När man sysslar med opinionsbildande är det viktigt att inte bara prata med folk som tycker som man själv gör. Det är viktigt att nå ut och göra sig till ett välkänt inslag i så många människors liv som möjligt. Det är till exempel därför Henrik Alexandersson och jag har extrabloggar på Nyheter24, men det behövs mer. Jag har därför börjat skriva krönikor i PC för Alla/IDG. Den första handlar om övervakning. Den andra handlar om roamingpriser och publiceras inom kort. Jag har dessutom blivit gästbloggare på Kulturbloggen och det första inlägget finns här. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *