Recension – The Legend of Zelda: Skyward Sword, vardagseskapism när den är som bäst

Skribent:

Betyg: 4

Utvecklare: Nintendo EAD
Distributör: Nintendo
Sverigerelease: Ute nu

Redan som liten slog jag i realitetens vassa kanter. Livet har sällan lekt rättvist sedan dess. Även idag, när vuxenvärlden snurrar mig illamåendes, önskar jag mig en kompass till ett alternativt universum. När jag sitter och funderar över hur ekonomin ska gå ihop kan jag inte låta bli att tänka att jag också vill bo i Links värld. Tänk att få bo i ett förtjusande litet hus med en mor som varvar matlagande med promenader runt köksbordet. I en värld där pengar döljer sig under gräsmattan. Tänk att kunna göra inbrott i folks hem, slå sönder deras möbler och stjäla deras saker framför ögonen på dem utan att de blir arga. Allt till tonerna av episk orkestermusik.

The Legend of Zelda-serien firar 25 år i år. Skyward Sword är seriens 16:e spel, och en prolog till allt som utspelat sig hittills. Det ges svar till varför hjälten Link och prinsessan Zelda är evigt bundna till att rädda landet Hyrule från den maktgalna Ganon. Det har försökts göra tidslinjer över när samtliga spel äger rum. Jag föredrar att se det som 16 separata universum. Det spekuleras i att vårt universum är gränslöst. Med oändlighet följer obegränsade ödesskilldringar, vilket gör legenden om Zelda evig.

Något som spekulerats kring lika mycket som den luddiga tidslinjen är huruvida Zelda och Link ligger med varandra bakom kulisserna eller inte. När ungdomarna blickar in i varandras ögon fullkomligt sprutar det ut hormoner genom öronen, vilket får mig att bara vilja skrika: MEN HÅNGLA DÅ! Det hela sopas under mattan när det ständigt talas om livsöden. Men jämför med producenten Shigeru Miyamotos andra mycket hyllade spelserie Super Mario. Huvudprotagonistens mål är självklart, men ändå dolt. Vad har en fet arbetarklassgubbe att vinna på genom att gå igenom ett helvete? Om inte att i slutändan få pressa mustaschen mot en blondins persikoläppar.

Verklighetsflykten i Skyward Sword startar på Skyloft, en ö uppe i himlen där de ständigt reinkarnerade Zelda och Link bor. När Zelda kidnappas och förs ner till jordytan är det upp till den gröna tunikabärande ungkarlen att leta rätt på och rädda henne i bästa ”The princess is in another castle”-manér. Dessvärre har Links återkommande trogna följeslagare, hästen Epona, återfötts som en röd opersonlig jättefågel. Det känns som en riktig förlust att Nintendo valt att plocka bort henne. Att galoppera genom öppna fält i takt till Koji Kondos välkomponerade musik har alltid gett mig gåshud.

Den största skillnaden från tidigare Zelda-spel är att man flyger från en plats till en annan. Utvecklarna har dessutom velat rätta till misstaget med för stora och tomma ytor som Twilight Princess hade. Dessvärre krympte utrymmena lite väl mycket. I och med att man inte heller rider genom platser är det som att landa vid varje tempel, där samtliga miljöer är direkt anknutna till dem. Det gör att jag inte får någon känsla för landet i sin helhet. För en person som inte spelat gamla äventyrsspel eller Zelda tidigare kan Skyward Sword kännas ihåligt med simpel handling och labyrintmiljöer. Men man har en gång förälskat sig i serien är det känslor som inte svalnar oavsett hur äventyrsgenren utvecklas och hur mycket Zelda står stilla.

Någon som totalraserar mitt liminala drömtillstånd är resesällskapet Fi. Link är inte helt ovan vid kvinnliga sidekicks som talar om för honom vad han ska göra. I Ocarina of Time förföljdes han av tourettesfén Navi som konstant utbrast ”Hey listen!” I Twilight Princess tog han hjälp av min personliga favorit, lilla Midna, som lät den mörka sarkasmen flöda medan hon drev med Link. Fi, däremot, är en sidekick i bokstavlig bemärkning. En riktig karatespark i sidan. Sänd från en gudinna är hennes huvudsyfte att dumförklara mig som spelare genom att upprepa vad jag listat ut för länge sedan, flera gånger.

Med undantag från Fi, som visserligen blir ett enormt undantag med tanke på hur mycket plats hon tar, är karaktärerna bedårande. Spelet har fyllts med nya, konstiga och roliga arter. Filurer som man bara vill gosa med i all oändlighet i en värld med grafik som är som ett färgglatt kärleksbarn mellan lekfulla The Wind Waker och vuxna Twilight Princess. Dock känns Skyward Sword ändå mörkare än tidigare titlar. Döden har varit relativt frånvarande i The Legend of Zelda. Fiender förvandlas till stjärnstoft. Inget blod eller lik avslöjar att fienden ens existerat. Men ord som död, mord och blod används flitigt denna gång. Vilket gör att serien känns mognare än tidigare.

Den ökade svårighetsgraden är ytterligare något som gör att spelet känns mer riktat åt äldre publik. Planering och strategi har blivit viktigare än någonsin. Stridstekniken är mer avancerad då fiender blivit bättre på att blockera med sina vapen. Man får helt enkelt planera hur man svingar svärdet istället för att stå och luftrunka dem till döds. Link blir lätt utmattad om man svingar svärdet för mycket, springer eller klättrar utan att vila. Pusslen känns dessutom mer komplicerade, på gott och ont. Jag fick tänka mig för extra noga, men fann mig själv springandes i cirklar många gånger.

Jag har inte varit helt emot användning av Wii:s handkontroller. Att svinga svärdet med hela armen istället för ett knapptryck ökar realismen. Däremot har omkalibreringen av handkontrollen varje gång den legat stilla för länge, drivit mig till vansinne. För att precisera Links rörelser har man använt sig av MotionPlus. Dessvärre kände jag ingen större skillnad. Link reagerade en halv sekund efter mina kroppsrörelser ändå, och han kändes relativt svårstyrd då han ofta störtade mot sin död när jag siktade mot nästa plattform. Det har dessutom satts in en hel del jobbiga funktioner för att nyttja Wii-moten till fullo. Bland annat fungerar den som en gps för diverse saker man söker genom spelets gång. Och söka får man göra så det räcker och blir över.

Trots bristande kontroll och avgränsade miljöer är Skyward Sword en utmärkt vardagseskapism. Miljöerna är visserligen inte av HD-kvalité men det hindrar dem inte från att vara oerhört vackra och inbjudande. Vem vill inte bo i en värld där man bara kan rycka på axlarna och säga: ”det är lugnt, Link kirrar biffen”? För att sedan sätta sig ner och slösa en eftermiddag på att se när små dyngbaggar rullar sig själva och sina bajsbollar ner i lavan och dör.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

23 november, 2011

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *