Skivrecension: Skinny Puppy – HanDover

Artist: Skinny Puppy
Titel: HanDover
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 oktober

För mig är Skinny Puppy en institution. Den första låten jag hörde var den ikoniska Dig It (1986) som drev fram det elektroniska soundet på en matta av avmätt distad gitarr medan sångaren Nivek Ogre (som numera kallar sig Ohgr som soloartist) skriker ur sig frustration och vrede och jag tror det var någonstans på 80-talet de klev in i mitt liv.

Det är alltså ett band jag levt med under många år, jag har sett bandet falla sönder (mot mitten av 90-talet spelade Ogre in sång i separat studio eftersom de inte kom överens), bandmedlemmar dö (Dwayne Goettel dog av en överdos den 23:e augusti 1995 hos sina föräldrar) och bandet splittras och postumt ge ut sin ”sista” skiva (The Process, 1996).

Skinny Puppy splittrades i Download som blev keyboardisten cEvin Keys hemvist medan Nivek Ogre drog vidare med Ohgr. I början av 2000-talet började Key och Ogre försonas och gjorde några livespelningar, oundvikligt(?) kom 2004 albumet The greater wrong of the right med det nu återuppståndna bandet. Och efter det har Skinny Puppy blivit produktiva igen, 2007 kom albumet Mythmaker och nu är alltså HanDover här.

Det torde vara omöjligt att skriva om bandet utan att påpeka det enorma inflytandet de haft på band som Nine Inch Nails och Ministry och de många samarbeten de medverkat i: A chud convention med á;GRUMH… (om någon fortfarande minns dem), Doubting Thomas, Cyberaktif, platEAU, The Tear Garden, Rx, KMFDM, Pigface, Murder Inc. och förmodligen en hel hög jag glömt.

Men HanDover är alltså här, det är 2011, och för ett band som bildades 1982 verkar tiden ha kommit för att dels summera karriären och dels staka ut vägen för framtiden.

HanDover lyckas med det.

Låtarna på albumet är:
1. Ovirt
2. Cullorblind
3. Wavy
4. Ashas
5. Gambattle
6. Icktums
7. Point
8. Brownstone
9. Vyrisys
10. Village
11. Noisex

Det inledande spåret Ovirt är en tidsresa, lågmält och som ett eko från skivan Remission från 1984, efter det kommer Cullorblind som sätter oss i en katapult till tiden kring Too Dark Park från 1990. Wavy låter som om det rymt från Rabies från 1989. Och för varje låt på albumet tycker jag mig höra influenser och inspel från det förflutna samtidigt som produktionen (som helt saknar de inslag av samplingar från filmer som varit lite av bandets trademark) låter modern. Jag tycker också att albumet är det mest lekfulla sedan återföreningen, det experimenteras friskt med Ogres röst, harmonier, trumspår och ljud – där avslutande spåret Noisex är det mest extrema exemplet.

Är man gammal Skinny Puppy-fan finns det helt enkelt mycket att gilla samtidigt som gruppen absolut inte stått still och blivit irrelevanta (jag tittar på er, The Human League) utan säkert kan skaffa sig legioner av nya fans. Är man däremot inte speciellt förtjust i elektronisk musik finns det ingenting här som kommer övertyga dig om motsatsen.

Albumets omslag har designats av en gammal bekant i sammanhanget, Steven R. Gilmore – srg kallad, som designade några av Puppys snyggaste omslag på 90-talet, t.ex. det utomjordiska som pryder Cleanse Fold and Manipulate:

I min recension av VNV Nations senaste album Automatic lovade jag återkomma till frågan om årets album. Detta är inte det, VNV Nations album är starkare.

Bästa låt: Cullorblind.

 

Albumet finns på Spotify.