Sova på Marmorgolv av Åke Cato
Intiman i Malmö
Urpremiär 7 oktober 2011
Pjäsen inleds med en man i en sjukhussäng. Han är ensam i rummet. Vi vet inte vem han är eller vad som fattas honom. Att han är svårt sjuk är uppenbart. Det enda ljud som hörs är en fågel som sjunger utanför det öppna fönstret.
Plötsligt brakar det till, den starka taklampan tänds, in kommer sköterskan Dora med ytterligare en man, Sigge, som ska dela rummet. Rummets ursprunglige invånare, Johan, protesterar högljutt och låter oss veta att hans vän, sjukhusets professor, har lovat honom enkelrum. Efter en mindre palaver med Dora accepterar Johan sällskap över natten.
I scenen händer något som etsat sig fast i mitt minne. Sköterskan lämnar rummet, men släcker inte taklamporna. Uttrycket i Johans ansikte är den hjälplöses. Han känner sjukhusets professor, i den vanliga världen är en man med inflytande, men just nu han har inte ens kontroll över rummets belysning.
De båda männen tillbringar natten i rummet och lär känna varandra. Dialogen är rapp, rolig och har många bottnar. Döden finns dock alltid närvarande, osynlig, omärklig, men lurande.
Pjäsen har en bakgrund i en episod i Åka Catos eget liv. Catos vän, förläggaren Bengt Forsberg delade sjukrum med en hemlös man, som visade sig vara en Catos gamla skolkamrater. Den hemlöse mannen frågade Forsberg om han någonsin sovit på ett marmorgolv. Det hade han naturligtvis inte. Marmorgolv är kalla, hårda och avskydda bland de som tvingas sova i portar och trappuppgångar.
Trots att både Sigge och Johan spelas av skåningar, kommer jag på mig själv med att betrakta Johan som en stockholmare och Sigge som en göteborgare. Jag vet inte varför.
Pjäsen är väl värd att se, trots det onödiga mellanspelet när Johan i en drömscen plötsligt förvandlas till Hjalmar Gullberg och Dora till grevinnan Greta Thott. Den delen känns tyvärr som utfyllnad.
Johan: Hans-Peter Edh
Sigge: Kenneth Milldoff
Dora: Li Brådhe
Regi: Clas Göran Söllgård
Längd: 1 timme, 15 minuter (ingen paus)
Text: Peter Johansson
som bloggar på Röda Berget
[…] Kulturbloggen skriver i sin recension: I scenen händer något som etsat sig fast i mitt minne. Sköterskan lämnar rummet, men släcker inte taklamporna. Uttrycket i Johans ansikte är den hjälplöses. Han känner sjukhusets professor, i den vanliga världen är en man med inflytande, men just nu han har inte ens kontroll över rummets belysning. […]