Upphovsrätten för inspelad musik i EU-länderna förlängs från 50 till 70 år. Detta innebär att gamla låtar med europeiska stjärnor som slog igenom på 1950-talet, såsom Cliff Richard och Tommy Steele kommer att fortsätta dra in pengar till upphovsmakarna, rapporterar BBC. Källa SVD.
Det är med kluvna känslor jag läser om detta.
I många fall har skivbolagen blåst artisten på upphovsrätten. Då är det inte så kul med förlängd upphovsrätt.
Men när det ger artister möjlighet att påverka hur deras musik används, då är det bra, som SVD tar upp:
Abba-stjärnan Björn Ulvaeus säger att förlängningen av upphovsrätten ger honom kontroll över användandet av hans låtar.
– Nu behöver jag inte vara med om att Abba-låtar används i tv-reklam.
Fast den här artisten har inte själv så stor glädje av sin upphovsrätt. Men låten är grymt bra. Om den släpptes som ny låt idag skulle den bli hur stor som helst igen.
Nu är upphovsrätt inte alltid samma sak som äganderätt. Anna Troberg skriver om detta:
1. Upphovsrätt är inte äganderätt. Upphovsrätt är en begränsning av äganderätten. Om du köper en stol finns det ingen lag som hindrar dig från att kopiera den för privat bruk. Du får bygga kopior och ge bort till dina kompisar också. Det är egentligen bara om du börjar sälja kopiorna som du kan stöta på problem. Om du däremot köper en cd-skiva eller en dvd förbjuder upphovsrätten dig att göra en hel rad saker med dem.
Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt
Det här är intressant. Upphovsrättsdebatten handlar ofta om ”för eller emot” upphovsrätt, som om den i sig skulle vara ”god eller ond”. Så är det naturligtvis inte. Frågan är hur den används, och av vem.
Den enskilde kulturskaparen vill i allmänhet sprida sitt arbete. Han eller hon har ofta ingen anledning att sitta på sin kammare och komponera, måla eller skådespela för sig själv. Dels vill man nå ut med sitt uttryck, dels försöker man göra det på ett sätt som kan ge en inkomst och därmed möjlighet att jobba med det konstnärliga uttryck man har.
Om en industri blir protektionistisk och ”äger” de enskilda kulturskaparna är det naturligtvis inte bra. Men man löser inte det genom att ta bort det system som ger upphovsmännen deras rätt och lön. Vi i Kulturskaparna ser hellre en stark upphovsrätt – på den enskilde kulturskaparens sida. Se till exempel våra frågor om kapitel 3, om avtalsställning, i upphovsrättsutredningen.
Om jag som enskild kulturskapare har upphovsrätten på min sida och inte skriver över mina rättigheter på en uppdragsgivare, kan jag göra vad jag vill med mitt arbete.
Jag får en starkare avtalsställning och kan få bättre villkor. Till exempel skulle, om jag är musiker, Spotify förhandla med mig och inte med mitt skivbolag. Är jag journalist kan jag bestämma att ett mediehus inte får använda min text i sammanhang som jag inte vill. Men jag kan också, utan några som helst problem, lägga upp mitt arbete på webben och låta människor ladda hem det gratis, eller mot donationer via t ex flattr. Inget i upphovsrätten hindrar detta, för den ger mig rätt att bestämma över mitt eget arbete.
Med en upphovsrätt på uppdragsgivarens eller konsumentens sida, bestämmer kulturskaparen inte själv. Med en upphovsrätt på den enskilde kulturskaparens sida bestämmer kulturskaparen själv och han eller hon kan sprida sitt arbete på det sätt som känns bäst. Den inlåsningseffekt som kan bli resultatet av att någon annan, som bara har som mindset att tjäna pengar, tillåts ta över enskilda kulturskapares rättigheter, skulle också motverkas med en upphovsrätt på den enskildes sida, eftersom dessa oftast vill sprida sitt arbete. Det är trots allt i slutändan oftast inte för pengarna man väljer att arbeta som kulturskapare.
http://www.kulturskaparna.com/nyheter/kulturskaparna-kommenterar-upphovsrattsutredningens-delbetankande/
http://www.kulturskaparna.com/blogg/medieagarkoncentration-hammar-mangfalden/
http://www.kulturskaparna.com/blogg/hostens-forste-gastbloggare-forfattarforbundets-mats-soderlund/
http://www.kulturskaparna.com/debatt/upphovsratten-maste-sta-pa-kulturskaparnas-sida-2/