Recension av Monster Magnet, Ghost och Alice Cooper (Getaway Rock)

Skribent:

Tre recensioner från spelningar på Getaway Rock 2011, dag 1

Monster Magnet
Monster stage
Betyg 3

Varje gång Monster Magnet spelat i stan så har jag lyckats missa dem. Jag kan inte kalla mig själv ett hardcore fan av gruppen, men bekanta till mig som sett dem har alltid sagt att de är ett grymt liveband. På skiva så tycker jag att de låter grymma. Så när de spelar på Getaway känner jag absolut att det är ett band jag inte kan missa.

Bandet går på i tid. Publiken är rätt gles till en början men fylls på under konsertens gång. Bandet som består av fyra rockande gubbar, notera att för folk i min ålder räknas alla över 50 som gubbar, från amerika som spelar stonerrock.

Det börjar rätt segt, eller rättare sagt väldigt segt. Det första låtarna känns lite som ett rep. Sångare Tim känns inte alls med. Han sjunger och levererar bra musikaliskt, men visuellt så känns de helt platt. Publiken känns lika trött.Kanske är de värmen, kanske är de det faktum att konserten känns som ett rep.

Men efter ungefär halva konserten börjar de ta form. Publiksjön blir ett publikhav, armarna i luften börjar bli fler och fler. Bandet börjar se mer bekväma ut och det hela artar sig riktigt bra. Men det är inte förrens de sista 20 minutrarna som de blir riktigt bra, vilket är synd. Låtarna ”Powertrip” och ”Spacelord” räddar hela konsewrten. Publiken jublar med. Slutet gott, allting gott.


Ghost
Gasklockornas scen
Betyg 5

Jag ska aldrig mer dömma ett band efter Spotify. Aldrig.

Första gången jag hörde talas om Ghost så tyckte jag att de lät hur tuffa som helst. ”satanistisk melodisk rock”, det låter ju precis som någonting för mig. Illa kvickt gick jag in på Spotify och lyssnade igenom hela skivan. Och jag hatade det. Jag minns hur jag och min pojkvän satt och skrattade åt hur dåligt vi tyckte det var och hur dumma i huvudet alla som gillade de var. Jag kunde verkligen inte förstå vad hajpen kunde komma ifrån. Nu förstår jag.

Efter att jag kollat på Papa Roach lite snabbt så skyndade jag mig bort till den enda innescenen på festivalen. Utanför portarna stog runt 100 personer och trampade ilsket. Det var fullt i lokalen och inga fler kunde komma in. Jag hade dock tur så jag visade bara upp mitt presspass så blev jag insläppt.

Väl inne var de kolsvart och knäpptyst. Jag trodde för en sekund att jag var själv, tills jag krockade rakt in i en folkmassa. Mitt mål var att komma längst fram till fotodiket och att ta sig till scenen var inte det lättaste, jag fick trampa på många tår och ta emot många armbågar.

Väl framme vid scenen var de också kolsvart. Man såg ingenting. Plötsligt spred sig en dimma ut över scenen och med det mystiska ljus. Fyra män iklädda munkdräkt äntrade scenen och musiken satte igång. Lamporna drev runt i olika färger och sedan steg han in. Iklädd majestätiska kläder och ansiktet målat som döden ställde denna läskiga figur vid mikrofonen och började sjunga. Jag höll på tappa kameran i marken.

Jag vet inte hur jag ska förklara de 45 minutrarna som skedde efter detta. Men om jag får välja ett ord sp blir det magi. Färgerna, ljusen, kläderna, musiken. Allt tillsammans blev otroligt överväldigande och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har aldrig blivit så förvirrad av en konsert. Jag var rädd, det kan jag erkänna. Energin i rummet var enorm.

Efter att ha fått mina tre låtar framme vid scenen i fotodiket fick jag vandra bak. På darriga ben ställde jag mig på kanten så att jag precis kunde se vad som försegick på scenen. Magi. Svart magi. Fast ändå så vackert.

Musikmässigt kan jag inte säga att det var de bästa jag hört, men det var absolut något utav de häftigaste jag sett. Ghost live går inte att beskrivas. Det måste upplevas.

I slutet av konserten smällde bandet av en cover på ”Here comes the sun” en glad låt som jag vanligtvis förknippar med sommar. Nu var den dock mörk och dyster, men även otroligt vacker. Dagens höjdpunkt. Tack Ghost.


Alice Cooper
Monster stage
Betyg 5

För några dagar sedan så förslkte jag se Alice Cooper på Gröna Lund, men på grund av ett missförstånd fick jag inte det. Tur då att jag fick se honom nu. Som nästsista band för dagen tog han plats på den största scenen för nästan två timmar av klassiker, halshuggningar och en otrolig scenshow.

Själva upplägget av konserten var nog inget nytt, en av nackdelarna med herr Cooper är att han har en setlist som han kör rätt hårt på.. Inledde med ”Black Widow” för att senare bränna av hits som ”Eighteen”, ”brutal planet” och ”Million dollar babies”. Publiken var galen och övertaggad och sjöng med i nästan varenda textrad.

Med klassiska inslag som att mörda en kvinnodocka, leka med en orm och halshugga sig själv kan jag väl inte säga att Alice chockar, men det är fan så underhållande, även om man sett de förr. Jag tror att han skulle kunna göra i princip vad som och publiken skulle älska det.

Som ett maffigt avslut bjuds det först på ”Schools out” som får ett inslag av ”Another brick in the wall” på slutet. Varenda en i publiken vrålar med. I baren har vakterna börjat ge upp med att få folk att sluta hoppa på borden. Som sista låt blir de grymma ”Elected”. I WANNA BE ELECTEEEEEED.

Fler bilder på Ghost:

Mer om Getaway Rock, dag 1 har jag skrivit om här.

Arbetarbladet recenserar Alice Coopers spelning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

8 juli, 2011

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *