Artist: Foo Fighters
Titel: Wasting Light
Betyg: 4
Utgivningsdatum: april 2011
Wasting Light är en förstklassig rockskiva. Butch Vig är en av producenterna, den innehåller ett inhopp av Hüsker Dü-sångaren Bob Mould och Nirvana-basisten Krist Novoselic plinkar lite bas – men det är helt oväsentligt. Vad som är väsentligt är att jag omedelbart, i första låten Bridge Burning, blir sugen på chips och öl. När jag hör den sluggande refrängen i Rope, vi är på låt nummer två nu, har saker inte blivit värre och det dröjer inte speciellt länge förrän jag hjälplöst börjar headbanga till nummer som White Limo och Arlandria. Det, mina vänner, är vad som är väsentligt.
Jag kan inte minnas att jag någonsin varit en större beundrare av Foo Fighters – på något sätt har jag alltid sett dom som vår tids Hot Tuna – men jag skulle aldrig påstå att dom inte var underhållande att lyssna på. Att dom sen aldrig riktigt släppt en skiva som känts helgjuten har inget med saken att göra. Varför ska dom behöva göra det? Deras syfte är att sälja ut arenor och underhålla, främst människor med ännu större chips- och ölsug än vad jag har. Detta har dom gjort med såväl begåvad knatterock (All My Life), riktigt blödiga rockballader (Best Of You) eller nästan skatepunk-liknande trallrock (Learn To Fly) för att bara nämna hitsen. Kompositioinerna har varit klassisk mellanrock, och dom har krämat ut sina låtar i ett slags eklektiskt widescreen-perspektiv; dom har alltid varit ett riktigt ogenerat mainstreamband.
I dessa perspektiv blir frågan inför en Foo Fighters-skiva: ”Jaja, men är den underhållande?” Är Wasting Light bandets bästa skiva? Jag sitter inte här med hela deras katalog framför mig, men jag skulle tro det. Anledningen är att den helt enkelt är jämn och välproducerad, på samma sätt som bandets ständigt återkommande skolexempel The Colour and the Shape från 1997 var – men jag skulle spontant hävda att Wasting Light är bandets till dato mest lyckade skiva. Man kan spekulera om varför, om man inte nöjer sig med att konstatera att skivan här och var helt enkelt rockar fett (sa jag ”ogenerat mainstream”? Jag menade det).
Jag tycker mig framför allt märka att Dave Grohl närmar sig idealet hos Josh Homme, och att han använder hans tunga dystra tonlägen för att lyckas få bort den där tralligheten och få till en hårdare ljudbild med bättre muller. Det hörs kanske framför allt i det lite spattiga versmåttet som pryder Dear Rosemary (den med Mould-inhoppet) och sättet det övergår till en episk, malande refräng. Men det hörs för all del också i underhållande utfyllnadsspår som Miss The Misery, A Matter of Time och Back & Forth, låtar av typen som i vanliga fall bara är som burkar ur Grohls rock n roll-läskautomat; sistnämnda låt har ett riff snarlikt det i titellåten till TV-serien That 70s Show, liksom.
Foo Fighters har alltid varit underhållande, ja. Men Wasting Light är samlad, den har ett koncentrerat hugg och produktionen hänger ihop; låtarna rör sig under en och samma mulna himmel, med avlägsen åska på väg in. Näst sista låten, svulstballaden I Should Have Known, närmar sig rentav en metal-dramatik jag alltid tyckt att Dave Grohl velat vilja komma åt, men aldrig riktigt fått till. Men Wasting Lights ljudbild har tillräckligt med spända muskler för att tillåta det, den här gången. Man får en chans att andas ut i efterföljande avslutningslåten Walk – den låter precis som eftertexterna på en fartfylld actionfilm från 11 år, och Wasting Light är en skiva som lämnar mig med samma känsla av glad utmattning.
Läs även andra bloggares åsikter om Foo Fighters, skivnytt, rockmusik, skivrecension
[…] Fyhrern recenserar Foo Fighters Wasted Light på Kulturbloggen. Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken. ← Kitschlistan#152: Sandy y Papo – La Chica Sexy GillaBli först att gilla denna post. […]