Otaliga är de gånger jag stått i timmar efter insläpp och väntat på att nåt surt popband ska gå upp på scen och pårökta och halvfulla dra några halvhits. När Söhne Mannheims spelar på Göta Källare är det tvärtom, när jag kommer dit på utsatt tid har bandet redan spelat ett antal låtar.
De säger själva att spelningen är det längsta de spelat hemifrån. Och hemma, det är Mannheim i sydvästra Tyskland. Söhne Mannheims (Mannheims söner) består av ett femtontal personer och är stora i Tyskland, Österrike och Schweiz där de har haft många topplistplaceringar. De spelar en sorts eklektisk populärmusik utan rädsla för att korsa genregränser.
Det är egentligen ganska svårt att förstå vilka som skulle vara bandets publik i Sverige, de sjunger på tyska, ett språk som inte är så vänligt mot popmusik och på konserten är uppskattningsvis en tredjedel av publiken tyskar (bandet frågar från scenen). Det är egentligen inte heller något med musiken som är spännande. De tolv personer som är med ikväll ger med sina personligheter en stor möjlighet att skapa något omvälvande, men bandet tar inte riktigt den chansen. Vi får den värsta sorten av rapmetal, följt av en smörig ballad innan en liten funkutflykt tar vid. Det är okoncentrerat och populistiskt. Det senare bekräftas av det något oförtjänt stora gensvar bandet för från publiken.
Ibland är det förvisso förtjänt, de har flera effektiva ballader, där sångaren Xavier Naidoo briljerar. Att de har talang och scennärvaro visar de bland annat då de gör en allsång av Helan går som de sedan inkorporerar i en egen sång, skapad på scenen inklusive sång, rap och fungerande komp. Efter det ganska charmiga numret är publiken helt med på noterna.
En kulturbyråkrat i EU skulle förmodligen kissa på sig av upphetsning. Ett tyskt mångkulturellt band får ovationer i Stockholm. Jag har svårare att hänga med. Det är för smörigt, för opportunistiskt, för glatt och allt för fritt från skevheter. En låt är det som om Timbuktu hade kompats av Lok istället för Damn!, för att i nästa stund vara en smörig rockballad som lika gärna hade kunnat sjungas av Tomas Ledin. Das hat die Welt noch nicht gesehen hade lätt tagit sig upp på svensktoppen.
Det är ibland charmigt, men allt för överladdat av ”love is the answer”-gegg för att kunna vara politiskt intressant, trots att de har alla förutsättningar. De politiska inslagen blir av pekoraltypen och det är inte utan att man börjar tänka på högstadiediskot med Scorpions Winds of Change, en annan tysk stolthet. I de bästa stunderna är Söhne Mannheims urbant och publikfriande, i de sämsta kletigt och beräknande.
Jens Lundberg
Du snackar om ”populistiskt” och ”opportunistiskt” och sedan hyllar deras interpretation av snapsvisan ”Helan går”? Lite paradox skulle jag säga…
Och om du verkligen saknar på en konsert, var 12 begåvade artister ha kul, spelar grymt bra musik och smittar publiken med deras positiva energi, det ”politiska interesse”, så har du antagligen inte förstått deras texter (varken på tyska eller engelska). Min sambo och jag var också på konserten och vi tyckte att Söhne Mannheims gjorde en superbra show med mycket power och äkta känslor.
Det enda som verkar kletigt är faktiskt din kommentar.
Och just for det record: ”Wind of change” från Scorpions är absolut ingen tysk stolthet. Xavier Naidoo och hans musiker däremot är det.
Nåja, hyllar Helan går gör jag inte, jag skriver att det var charmigt.
För mig är politik mer än att sjunga att kärlek är svaret, vilket med mina (förvisso begränsade) tyskakunskaper kunde utläsa är många av texternas tema. Jag skriver ju också att publikgensvaret är stort, själv hade jag som sagt lite svårt att förstå varför. Men jag var ju där som kritiker, inte som supporter.
Gruppen har definitivt mer potential än de visar, en potential som skulle kunna göra dem mer intressanta.