Artist: Deerhoof
Titel: Deerhoof vs. Evil
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 25 januari
Först lite nörderi. I Mario Bava’s film Kill Baby, kill! (Operazione Paura) från 1966 visas djävulen som en liten blond flocka med en boll. Samma bild av djävulen återanvändes i filmen Histoires Extraordinaires (Spirits of the dead) av Fellini/Vadim/Malle och på omslaget till Deerhoof vs. Evil återkommer bilden – om än något omgjord.
Operazione Paura
Symptomatiskt är den bästa låten på albumet en cover av Mikis Thedorakis Let’s Dance the Jet som också för tankarna till just italiensk skräckfilm cirka 1970.
Mikis Thedorakis Let’s Dance The Jet
och
Deerhoofs mer sentida version, med tydlig accentuering mot Goblins sound.
Claudio Simonetti blir säkert stolt om han hör det.
Annars bjuds vi på det som utomlands kallas för progressive rock, en term som kidnappats av band som Nationalteatern här i Sverige vilket blir missvisande här. Det handlar om rockmusik som tar ut svängarna rejält och spretar på i diverse riktningar. Såväl loungemusik som modern electronica bryter tidvis igenom. På sina ställen känns det väl spretigt och när de mot slutet av skivan börjar sjunga på japanska tycker jag de traskar iväg för långt. Men överlag tilltalar den här typen av genreöverskridande musik mig.
Spåren på skivan är:
1. Qui Dorm, Només Somia
2. Behold a Marvel in the Darkness
3. The Merry Barracks
4. No One Asked to Dance
5. Let’s Dance the Jet
6. Super Duper Rescue Heads!
7. Must Fight Current
8. Secret Mobilization
9. Hey I Can
10. C’Moon
11. I Did Crimes for You
12. Almost Everyone, Almost Always
På recensionsversionen följde två livelåtar också med:
13. Panda Panda Panda (Live in New York)
14. You Can’t Sit Down (Live in New York)
Livespåren är betydligt mer av improvisation och rent jammande än vad som går hem på en skiva och känns lätt överflödiga. De visar på bandets bredd men känns malplacerade.
Bästa låt: Let’s Dance the Jet, giallo-soundtrackpastisch som gärna kunde varit längre.