DN har sin årliga klassiska konsert ute vid Sjöhistoriska idag. Det är busshållplatsen före där jag skulle gå av idag, vid Etnografiska.
Jag blir genomsvettig bara att tänka på hur trångt det kommer att vara och hysteriskt, men alla vassa armbågar som ska på bussen och att chansen att få sittplats är obefintlig. Det finns alldeles för många unga människor i Stockholm som har svaga ben.
Jag låter som en gnällig kärring nu, men det är sant. Så är det inom den stockholmska kollektivtrafiken. Alla ska på först och de unga allra mest.
Och om man av någon anledning är lite extra trött och vill på får man fula kommentar av de andra, som ”Jaha här var det bråttom”. Vad de som kommenterar har min lika bråttom själva.
Alla vill sitta.
Och en dag med DN-konserten är ett säkert: det blir att stå på bussen och det blir varmt och svettigt.
Vart jag skulle? Till Etnografiska, för där är det tai chi-träning i parken varje söndag under sommaren. Gratis och öppen för alla. Jag började gästträna där förra sommaren och har fortsatt i den klubben och trivs jättebra. Tai Chi är enormt skön träning, bra för alla leder och muskler. Mina knäproblem har blivit mycket bättre, de är inte helt borta men knäna är mycket bättre idag än för ett år sedan.
Dessutom ska Mona Sahlin tala i Tantolunden denna söndag 15 augusti. Från S-buzz:
Mona Sahlin håller sitt sommartal i Tantolunden. En gissning är att innehållet i talet och visionerna är något mer djuplodande än ”sänkt skatt”.
Röda berget och HBT-sossen
är två vänner som ser fram emot det talet. Åtminstone Alexandra lär vara där, liksom flera andra av mina vänner, som Anna.
Men jag vaknade med snuva och rejäl halsont – och om jag inte har feber så är det på gränsen till det. Jag känner mig så där varm och svettig och ganska orkeslös.
Fast när jag nu förlikat mig med att jag gör bäst i att hålla mig hemma idag så inser att att det är okey det med.
Jag har varit rätt mycket hemma de senaste månaderna, för i slutet av maj gick jag in i väggen, eller in i en djup depression. Det är första gången i mitt liv som jag varit sjuk så länge att jag fått ersättning från Försäkringskassan.
Det har varit en chockartad, ganska hemsk upplevelse.
Efter mer än 25 år i yrkeslivet blir jag plötsligt på gränsen till omyndighetsförklarad.
Jag har fått en personlig handläggare på Försäkringskassan, en ung tjej som skickade ut en order med brev om när jag skulle infinna mig hos henne. Där frågade hon ut mig om mitt privatliv, om vem som städar hemma hos oss och om alkoholvanor.
Efter att ha betalat skatt till samhället i hur många år som helst tycker ju jag att man borde få ha rätt till ersättning när man är förlamad av depression utan att behöva redogöra för saker som jag inte tycker någon myndighet borde ha med att göra.
Jag trodde att jag hade sakta men ändå återvänt till något som börjar likna normal hälsa, men igår blev jag genomtrött redan vid elvatiden på förmiddagen och tänkte att depressionen fortfarande hade ett kraftigt grepp om mig. Men när jag vaknade i morse genomförkyld undrar om det kan ha varit förkylningen som var på väg?
Jag får se, förkylningen och det halsonda får väl rasa runt i kroppen till de tröttnar och jag får vila och ta det lugnt under tiden.
Men jo, det jag tänkte om depressionen är att även om det varit och är trist att drabbas av något sådant har det samtidigt öppnat mina ögon för mycket i samhället.Dels har jag ju tydligt insett att de nya reglerna för Försäkringskassan inte kommit till av omsorg om de sjuka utan de är till för att myndigheterna ska strama åt greppet om medborgarna ännu mer, hålla oss i kopplet.
Jag har också smärtsamt insett de fördomar som möter människor som drabbas av psykiska besvär och sjukdomar. Inte bara att försäkringar inte gäller människor som drabbas av psykiska besvär utan också att det råder en stor okunnighet om hur tätt förknippade med varandra psyke och fysik är.
En depression till exempel påverkar kroppen – den drabbade får en mängd olika besvär som brist på energi och kan få ont i magen, ledont, migrän, sömnlöshet eller tvärtom: oändligt trötthet och kan sova jämnt.
Hur som helst: nu har jag för ont i halsen för att klara dra iväg till stan, jag slipper trängas på den trånga bussen men missat Tai Chi och missar Mona Sahlins tal live och missar att träffa goda vänner där.
Jag ska trösta mig med att läsa klart boken jag håller på med och lyssna på bra indiemusik via Gimme Indies underbara radiostation på webben.
Det är bara att ge sig hän åt att vara förkyld några dagar.
Lena säger
Själv sitter jag på Tjärö väntar på färjan som ska ta oss till bussarna på andra sidan vattnet. Nästa år får vi se till att vi båda åker. Missar Mona men tröstar mig med att jag får se det på webben när jag kommer hem ikväll.
Varmaste kramarna till dig från mig!
Rosemari säger
Ja, nästa år ska vi åka till Tjärö båda två. Absolut.