Djingis Kahn skapade på 1200-talet det största imperiet världen skådat, från Stilla Havet iöster till Donau i väster. När Djingis Kahn växte upp levde det mongoliska folket på stäppen i olika stammar som krigade mot varandra.
Den brittiske författaren Conn Iggulden har skrivit en serie böcker som i romanform skildrar Djingis Kahn. Iggulden som studerade engelska på London University arbetade i sju år som historielärare innan han började författa. Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska välder under Djingis Kahn.
I första boken som på svenska har titeln ”Stäppens krigare” skildras hur Djingis Kahn, eller pojken Temudjin (namnet Djingis tar han först när han blivit stor Kahn, stamhövding) tillsammans med sina syskon och sin mamma blir utslängda för att försöka överleva i vildmarken då hans far dör. Deras far är Kahn, hövding, över stammen Vargarna. När pappan dör är Temudjin och hans fyra bröder och syster fortfarande barn och kan inte göra anspråk på att ta över hövdingsrollen och mannen som tar över kastar ut dem och hoppas förstås att de inte ska överleva.
Temudjin överlever med hjälp av sitt hat och sin önskan att hämnas. Det är spännande att läsa om kampen för överlevnad och om vägen till hämnden. Fast det är en värld så annorlunda än vårt samhälle idag. Temudjin och hans mamma och syskon måste döda djur för att få mat. Han upptäcker att hans äldre bror dödar djur och äter upp själv, utan att dela med sig åt de övriga. Temudjin och en annan av hans bröder dödar därför den äldsta brodern.
På samma sätt är Temudjin hela tiden benhård och redo att döda den som är ett hot, också när han enat alla stammar och mongolerna börjat erövra delar av det som idag kallas Kina och Iran. I en senare del är han till och med beredd att döda sin egen äldste son.
Kvinnor har inte mycket värde för männen i dessa stammar. När de besegrat en stad eller en stam då tar de kvinnor som krigsbyte. Över huvudtaget är dessa män krigiska och män när män är som sämst. Djingis kan låta döda alla invånare i en stad, också män och kvinnor, för att sända en tydlig signal till alla andra städer att det inte lönar sig att göra motstånd. Att hämnden för de städer som gör motstånd är outhärdlig.
Djingis måste ha varit den värsta tänkbara fienden. Han drevs inte av någon kärlek till guld eller ägodelar. Allt han ville ha var ett enat folk och att ingen angrep dem. Och seger. Seger till varje pris, alltid.
Böckerna är delvis spännande och det är intressant att läsa om de strategier Djingis och hans män har när de möter motståndare. Hur de kan göra figurer av halm och sätta på hästar för att lura motståndarna att de anfaller och sedan kommer de i själva verket från ett annat håll. De kunde under ett anfall också låtsas dra sig tillbaka, låtsas retirera, för att få fienden att rusa framåt och sedan hugga dem i sidorna. Han satte en ära i att kriga strategiskt.
Men egentligen sympatiserar jag och säkert de flesta nutidsmänniskorna mycket mer med de folk som de krigar mot. Både kineserna och araberna har ju en mer utvecklad civilisation. Fast korruption och mangrisar finns på alla sidor och överallt.
Ibland har jag märkt att böcker som inte rankas som hög litteratur inte får så bra översättningar. Så var fallet med Tolkiens Sagan om ringen-böcker till exempel. Undrar om den här serien om Djingis Kahn på samma sätt fått sämre kvalitet på översättningen. De tre böcker jag läst i serien har en hel del slarvfel, framför allt bok två och bok tre. Ord som är placerade på fel plats i meningarna och ord som fattas för att det ska bli korrekta meningar. Det är till exempel rätt slarvigt att i den första boken stavas Temudjin just Temudjin. Men på baksidestexten till samma bok stavar de hans namn Temujin.
Jag kan inte säga att det är strålande litteratur. Men kanske översättningen inte heller håller hög klass?
Jag tyckte första boken – ”Stäppens krigare” – var bäst, i övriga var det lite får många och för segdragna krigsscener för min smak, men det var ändå väldigt intressant att läsa hur Djingis enade folket och vilka principer har höll det samman med så hans ena son och så småningom sonson kunde ta över. Och ibland är det roligt att sträckläsa något som bara är spännande och inte av högsta litterära klass.
De tre böcker jag läst är:
Stäppens Krigare ISBN: 978-01-09-011332-2
Bågens mästare ISBN: 978-91-0-011509-8
Bergens väktare ISBN: 978-91-43-50728-7
Författaren, Conn Iggulden, har en hemsida.
Han har också skrivit en serie med fyra böcker om Julius Caesars liv:
Kejsaren skildrar den unge Gajus Julius Caesars liv, från åtta års ålder till mordet på honom vid 55 års ålder.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, recension, Mongoliet, Kina, Djingis Kahn
[…] I en annan bokrecension skrivs ’’ Det märks att han har den historiska bakgrunden, han bygger sina berättelser på uppgifter som finns om det mongoliska väldet under Djingis Kahn.’’ (https://kulturbloggen.com/?p=22112) […]