I måndags gick vad som skulle kunna kallas krogbranschens Grammisgala av stapeln i Vinterträdgården på Grand Hotel i Stockholm.
Under eftermiddagen delades priser ut till krogar som utmärkt sig lite extra under året i olika kategorier som ”årets vinupplevelse” ”årets ekokrog” och ”årets värt en resa”.
Även om Stockholmskrogarna inte helt överraskande dominerar själva guiden blev det helt klart igår att man inte behöver bo i Stockholm för att uppleva riktigt bra mat i Sverige. Bland stjärnkrogarna utanför huvudstaden utmärkte sig PM och vänner i Växjö som korades till Årets restaurang -utifrån matupplevelsen och Tommy Myllimäkis Den småländska kolonin i Jönköping som blev Årets stjärnskott. Just den Småländska kolonins utmärkelse fick hjärtat att klappa några extra stolta slag på en forna Jönköpingsbo som jag och särskilt roligt är det eftersom restaurangens lokaler är samma som anrika finkrogen Svarta Börsen huserade i under 1990-talet.
Även Göteborg och Malmö fanns representerat bland pristagarna med krogar som Bloom in the Park (Malmö) och Kock och Vins backfika Familjen (Göteborg).
Eskil Erlandssons ambition om Sverige som det nya Matlandet känns helt plötsligt inte lika långt borta.
Det mest ärorika priset; Årets bästa restaurang -utifrån totalupplevelsen kunde kökschefen Stefano Catenacci och de andra i gänget bakom Operakällaren hämta hem på scenen. Också Mattiahs Dahlgren hyllades för sina insatser när han tilldelades pris, i den längst formulerade kategorin, för Årets hyllning av en långtida, betydelsefull, gastronomisk gärning.
För mig är kockar rockstjärnor, det har de varit länge. Men på något sätt känns det som att evenemang som dessa och därmed människorna de handlar om, får högre status bland fler och fler. Visst, det är många som skrattar roat åt mig, denna dryga tjugoåring, när jag vänder mig om på gatan och upphetsat säger ”såg du vem det var?” när jag får syn på någon av mina idoler.
Jag har varit inne på det tidigare, men restaurangkulturen i Sverige håller på att ändras. Synen på restaurangbesök som upplevelser, snarare än ett stopp på vägen mot mättnad, etablerar sig bland folket och ger krögare helt nya möjligheter att utveckla det vi kallar det svenska köket.
White Guide har stor del i den utvecklingen. Att Sveriges bästa krogar finns samlade i en guide gör det enklare både för Svenska gourmeter och utländska på besök, att kunna uppleva riktigt bra mat i Sverige. Men som vanligt när det gäller att bedöma upplevelser brottas man med diverse problem.
Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom White Guides bedömningar och i boken kan man läsa att stor vikt har lagts på anonymitet och att bedömarna alltid ska betala av sig. Men för att vara ärliga; krogsverige är inte särskilt stort och matjournalisterna inte särskilt många. Bedömarna och de som står på vågskålen är ofta vänner eller har kontakt med varandra på ett yrkesmässigt plan.
Hur rättvis blir bedömningen då?
Kan jag som vanlig konsument verkligen räkna med att den upplevelse som betygssatts i White Guide är samma som jag kommer få när jag lagt ut dryga tusenlappen på en meny på en av stjärnkrogarna som rekommenderas?
Problemet är både delikat och omdiskuterat och ännu verkar ingen ha hittat en riktigt bra lösning.
Branschen hävdar bestämt att ingen skillnad görs på gäst och gäst, men de med egna erfarenheter (däribland jag själv) hävdar motsatsen.
Sen finns det uppenbara problemet att smaken är som baken. Och det är det svårt att ändra på.
Ulrika Karlberg
Relaterat: Newsmill