Kulturbloggen

Loney dears sångare Nils-Emil Svanängen öppnar konserten i Lejonkulan på Dramaten med att lågmält humma alldeles själv. Han lägger på gitarrspel och kvällens duktiga gästsångare Malin stämmer i. Bandet visar direkt att kvällens spelning är naken och avskalad. Svanängen har trots svårighet att hålla koll på sina båda gitarrer, ett halvtrasigt munspel, trumvispar och mikrofon, stor framgång med att charma publiken. De positiva vibbarna är starkare än de till synes osynkade instrumentbytena och ett smått irriterande pillande med olika inställningar. Svanängen använder sin komiska timing och det känns nästan som att det är del i showen. Helt plötsligt nynnar Svanängen iväg och lämnar scenen men fortsätter att sjunga och nynna och kommer tillbaka med gitarren i ett band.
- Jag hade glömt bandet och var tvungen att stå och spela konstaterar han några låtar senare.
Spelningen och låtarna växlar i tempo och instrumenten varierar, kontrabas, el-piano och munspel tills Svanängen brister ut:
- Vi kör en låt till innan vi symboliskt går av så att ni kan ropa in oss igen.
Efter inklappningen river de av Dear John till publikens förtjusning och ber sen ödmjukt publiken om lov att spela några låtar till. Lejonkulans gäster verkar nöjda med spelningen och stämningen är näst intill intim.
Jag lämnar Lejonkulan med en skön känsla och funderar på om jag varit på konsert, stå upp eller teater. Lite av varje kanske oavsett var det en skön show.

Text: Pär Karlsson
Pär bloggar också på http://paellekarlsson.wordpress.com/
Bild: Mikaela Staaf

Läs även andra bloggares åsikter om musik, indie, konserter, Loney dear, Lejonkulan, Dramaten