En av mina operavänner, Björn Ekblom från Lidköping har skrivit en recension från Thaïs på GöteborgsOperan, men eftersom hans lokaltidning tydligen inte hade plats för recensionen hjälper jag honom gärna att få den publicerad. Varsågoda!
Jules Massenets opera Thaïs från 1894 är en opera som är ganska sällan spelad utanför Frankrikes gränser. Lite av ett vågspel av Göteborgsoperan att satsa på ett, för den breda publiken, så pass okänt verk. Men tack för att ni vågar. Resultatet är en massiv upplevelse på flera plan.
Operan handlar om den uppburna kurtisanen Thaïs och den asketiske munken Athanaël. Han ser som sin livsuppgift att rädda Thaïs´ syndfulla själ. En mission som han också lyckas med bara för att för sent upptäcka, att han själv drabbats av stark köttslig kärlek till henne. Men då har hon redan frälsts till några klostersystrar och dött, så att hennes själ sänts till evig salighet med förlåtna synder. De båda företar alltså varsin inre resa i olika riktningar och möts därför aldrig på allvar. Idag kan vi fortfarande även läsa in så pass ”aktuella” företeelser som åldersnoja, skönhetsdyrkan och habegär i operans libretto.
Av detta har produktionsteamet skapat en betagande vacker föreställning. Regissören Nicola Raab och scenografen Johan Engels har haft gott understöd av ljusteknikern Linus Fellbom för att skapa den magi som en bra operaföreställning innebär. Scenografin interagerade med sångarna på ett påtagligt sätt och blev mycket mer än bara kulisser.
Birollsinnehavarna gör ett mycket gott arbete för att skapa ramen där huvudrollerna kan agera. Två unga röster som jag definitivt vill höra mera av i framtiden är sopranen Eva-Lotta Olsson och mezzon Erika Sax. I sina roller som erotiska prästinnor i Thaïs hov känns de vitala i sin ungdomliga friskhet och med röster som bådar mycket gott för framtiden. En annan röst som imponerade på mig var Michael Schmidbergers stadiga och modulerade bas. Att Tomas Lind aldrig gör en dålig roll visste jag förut.
Men föreställningen är Malin Byströms från början till slut. Hon har en mjuk, men ändå kraftfull lyrisk sopran som gjorde denna roll full rättvisa. Att hon sen äger en sval skönhet som gör hennes rollgestalt trovärdig är en bonus. Märkligt nog är det mest gripande partiet det instrumentala mellanspelet i andra akten, som heter Meditation Religieuse och där Byströms tysta spel mot den känsliga soloviolinen för handlingen mer framåt än vad ett sjunget parti skulle ha kunnat göra. Jag hittar inte en enda anmärkning mot Thomas Landers tolkning av rollen som Nathanaël, men ändå får han finna sig i att komma lite i skuggan av den magnifika Malin Byström.
En skönhetsupplevelse både för ögat och örat är vad Göteborgsoperan bjuder på. Kanske lite lättviktigt i handlingen, men vad är det för fel på att bedåras och förtjusat av vacker scenografi, härliga sångarinsatser och inte minst en fantastisk musik, ljuvligt tolkad av dirigenten Jan Latham-Koenig och soloviolinisten David Bergström.
Läs även andra bloggares åsikter om Thaïs, GöteborgsOperan, Jules Massenet, Malin Byström, Thomas Lander, Tomas Lind, Michael Schmidberger, Eva-Lotta Ohlsson, Erika Sax, Nicola Raab, Johan Engels, Linus Fellbom, Jan Latham.Koenig, David bergström
[…] Läs Björn Ekbloms recension […]