Stjärnkocken Erik Videgårds artikel med rubriken ”Vi krögare måste ta fajten mot krogrecensenterna” på nyhetssajten Newsmill har rört upp stora diskussioner i krogsverige
den senaste veckan. Videgård ifrågasätter både skribenternas kunnighet och faktumet att de flesta recensioner som skrivs idag skrivs anonymt.
En rad röster har höjts i frågan och spretar åt olika håll.
Personligen tycker jag absolut det finns en poäng med undertecknade recensioner. Gillar man en viss sorts musik vet man vilka musikrecensenter man gillar att läsa och gillar man att äta ute gäller samma sak.
Men. Eftersom restaurangbesöket, precis som också krögaren Melker Andersson klokt påpekar på branschtidningen Restauratörens sajt, är en väldigt sammansatt upplevelse av smak, stämning, service, känsla och timing, går det inte att recensera bara maten. Man är, som kund, helt naturligt beroende av personalen på stället.
I debatterna kring Videgårds artikel ger bland annat matskribenterna Lisa Förare Winbladh och Clara Bock Hane, båda tidigare aktiva som krogrecensenter, exempel på hur de blivit särbehandlade på grund av sin roll som krogrecensenter.
Och hur de fortfarande blir det, trots att de lagt av.
Det verkar därför inte bättre än att anonymitet blir ett måste för att en krogrecensent för att kunna göra en rättvis bedömning.
Som läsare är jag ju mest intresserad av upplevelsen som vanlig gäst, inte hur duktig krogen är på att känna igen och anstränga sig extra för namnkunniga krogrecensenter.
Ett intressant inlägg i debatten har Restauratören gjort när de helt vänt på steken genom att istället låta
ett 20-tal erfarna krögare betygsätta och ge omdömen av de största tidningarnas recensenter.
Enligt Restauratörens artikel är Dagens Industri och DN På Stan i topp, men omdömena är inte saliga.
Det är framförallt recensenternas bristande bredd och kunskaper om matlagning i restaurangkök som kritiseras hårdast.
Många är också inne på Anderssons linje, att recensenter ofta glömmer att väga in helheten i upplevelsen.
Och här kan man ju verkligen hålla med, att läsa recensioner som bara består av smakebegrepp och rätter uppradade efter varandra är i alla fall inget som skulle få mig att slänga mig på luren och boka bord. Jag vill få känslan av lokalen, menyn, ljudet, lukterna och ljuset. Därmed inte sagt att maten inte får spela huvudrollen.
Som med allt annat som ska recenseras krävs kunskap i ämnet. Men en recensent får inte irra bort i långa ekvationer av smaktoner, konsistenser och substanser, då tappar man känslan. Även om konsten att leverera en perfekt restaurangupplevelse kan vara lika avancerad som de svåraste uträkningarna i matte diskret.
Och om allt fler kunde enas om att skriva under pseudonym, skulle man fortfarande kunna läsa sina favoritrecensenter.

Jag trodde att alla krogrecensenter skrev under pseudonym för att både vara anonyma och för att deras läsare skall kunna känna igen sig (etablera ett brand).
ex.:
Pulitzervinnande Jonathan Gold
Anser absolut att någon borde anställa Stephan och mig som recencenter. Efter över 30 år i branschen… som egna, har vi ofattbart mycket synpunkter på olika restauranger… som jag emellanåt skriver om i min blogg. Vi har hissat och dissat många restauranger bl.a. i Stockholm…. i ett helhetsintryck.
Det börjar kännas lite långtråkigt för oss nu att vara lyxhustru och lyxmake. 🙂