Om det här hade varit för fem år sedan hade jag nog varit i extas men efter två, enligt mig, svaga album verkar det som att jag har jag glidit ifrån Placebo en aning. Även om de stundtals är fantastiska blir de allt för ofta monotona.
De börjar med For What it’s Worth, Ashtray Heart och Battle for the Sun från senaste skivan och än så länge går det an.
Därefter återuppväcker de Soulmates och konserten kan börja på riktigt.
Sedan dröjer det två låtar innan Every You Every Me spelas och det känns som att resa tillbaka till 90-talet igen.
Sträckan härifrån fram tills extranumren blir dock en aning utdragen. Twenty Years (men även Brian Molko med akustisk gitarr i Kambodjaversionen av Because I Want You) i all ära – det hindrar inte bandet från att bli enformigt.
Kvällens bästa låtar, Special K och The Bitter End, spelas tur nog som extranummer och konserten är räddad.
Sammanfattningsvis kan det väl sägas att jag blir ”förvirrad” av de nya låtarna men fortfarande inser storheten i deras klassiska låtar. I själva verket gnäller jag nog mest för att jag egentligen hade velat höra deras riktigt bra låtar som Without You (I’m Nothing), 36 Degrees och Pure Morning osv.
Det är inte så lätt att gå på konsert utan att ha hört nya skivan som du uppenbarligen inte gjort.
Ett av de få band som vågar lyfta fram sin nya skiva, sitt senaste alster, istället för b-band som borde lagt av för länge sedan, som turnerar runt om i världen och lever på gammalt material.
Förstå vilket album de gjort och som de stolt står för, som de spelar med stolthet.
När du förstår vad de gör, gå o se dem igen!
Jag älskar Placebo otroligt mycket, det är verkligen mitt favortitband genom tiderna. Musiken i sig naturligtvis, men framförallt är texterna så otroligt meningsfulla för mig. Varenda låt har en tanke och en mening och kan tolkas på tusen sätt. Jag kan inte beskriva hur mycket musiken betyder för mig. Konserten igår var fantastiskt bra rent kvalitetsmässigt (upplägget, Brians röst, instrumenten osv) men ändå var det något som saknades som jag inte kan sätta fingret på. Jag saknade nog deras mer personliga, humoristiska och pratsamma sidor som man kan se i olika intervjuer och i de videos de själva lägger upp på sin hemsida. De gjorde sitt jobb och de gjorde det otroligt bra, men jag tycker inte att det ”lilla extra” fanns där och det kändes inte som att de bjöd på sig själva så mycket.
Hur som helst förstår jag inte hur du kan tycka att deras musik är enformig, varken musikmässigt eller textmässigt. Kanske har du, som föregående ”talare” sa, inte lyssnat på deras nyaste skiva speciellt mycket? Naturligtvis blir det tråkigt om man inte kan låtarna som spelas (vilket gäller alla artister), men det säger ju inget om musikens kvalitet. Placebo är nog det minst enformiga band jag känner till. Placebo 4ever <3
Jag vet inte varför jag tar det här personligt men jag känner behovet av att försvara min meningslösa åsikt.
Naturligtvis har jag lyssnat igenom både Meds (mest på grund av att deluxeutgåvan innehåller deras framförande av ”If Only Tonight We Could Sleep” tillsammans med The Cure som är mitt absoluta favoritband) och Battle for the Sun – annars hade jag nog inte inte brytt mig om att påpeka att jag anser deras senaste skivor visat på en stagnation i bandets utveckling. Meds innehöll ändå en hel del fantastiska låtar, t. ex. ”Pierrot the Clown” och som jag sa i recensionen ”Because I Want You”, men Battle for the Sun…
För mig har Placebo alltid haft ett grungeelement som tillsammans med Brians personliga röst skiljt dem från samtida band. På senaste skivan har de dock förlorat lite av sitt tidiga sound och ersatt det med ett tyngre och… i mina öron (?) enformigt och förvirrat sound vilket kanske beror på Hewitts avhopp.
De tillhörde i slutet av 90-talet mina absoluta favoritband men sedan Sleeping with Ghosts…
Jag föredrar helt klart deras äldre material så hur många gånger jag än ser de kommer jag alltid bli lika besviken när de inte spelar ”Without You (I’m Nothing)!
Vi gillar nog helt enkelt olika sidor hos Placebo. Personligen föredrar jag deras ”tyngre” låtar framför de lungare. ”Breathe Underwater” och ”Devil in the Details” tycker jag verkligen är exempel på starka låtar från deras senaste album. Jag kan vartenda ord i varenda låt, du har lyssnat igenom skivorna – där har vi ytterligare en skillnad. I mina öron finns det absolut ingen likhet mellan till exempel låtarna ”Ashtray heart” och ”Battle for the sun” men om du hittar det är det naturligtvis fritt fram för dig att säga att du upplever låtarna som enformiga, men jag kan inte hålla med dig.
Jag respekterar dina åsikter JS, och alla har ju olika smak, vilket är helt normalt och i sin ordning. Vill bara påminna om att Placebo faktiskt fick pris som årets bästa band inom kategorin ’alternativ musik’, med tufft motstånd som bl.a. Muse. Det säger en hel del om hur väl deras musik har blivit mottagen och att den nya plattan faktiskt är riktigt bra, vilket även jag tycker. Du tillhör nog en minoritet av folk som inte riktigt gillar den nya stilen vilket är varför du får lite kritik för din recension. De gamla låtarna är magiska, jag håller med, men ett band måste utveckla sin stil och våga experimentera för att utvecklas och kännas fräscht, vilket är precis vad Placebo har gjort med stor framgång genom att byta till lite mer ”up-tempo”-stil. Mitt tips: våga ta in den nya stilen. Den är bra!