Kulturbloggen

Jag borde gilla det här. Jag borde. Borde. Borde.

Och det gör jag också. Typ. Men det är något som stör mig med Michael Bublé. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Han har en fantastisk röst, ser bra ut och verkar vara en trevlig och charmig kille från Kanada. En riktig svärmorsdröm. Och som stort American Idol fan gillar jag låten ”Home” från 2005 som spelades varje gång någon stackars förlorare blev hemröstad och var tvungen att ”titta på sin tid i Idol”.

Jag gillar också nya singeln ”Haven’t Met You Yet”, en poppig historia om kommande kärlek. Men istället för fler låtar av den varan, så bjuds jag på nya albumet ”Crazy Love” istället på, precis som tidigare album, ett gäng covers. Helt seriöst, behöver världen ännu en version av ”Georgia on My Mind”?

Det tycker uppenbarligen Michael Bublé. Han verkar vilja vara en coverartist, och bara det faktum att skivan döpts efter Van Morrisons ”Crazy Love”, ännu en cover som finns med bland spåren, tycker jag bekräftar det. För jag har svårt att tro att det inte finns talangfulla låtskrivare där ute som skulle kunna skriva ett fantastiskt album till honom. Det måste vara självvalt. Och jag tror det är där skon klämmer för mig.

Istället för att etablera sig i en modern genre så gömmer sig Michael Bublé bakom straffsparkscovers som ”Cry Me a River”, ”All Of Me”, ”Your Nobody Till Somebody Loves You” och ”At This Moment”. Det är fint och tillrättalagt. Tryggt och säkert. Omöjligt att misslyckas. Och en säker kassako.

Jag vet att de miljontals fans han redan har älskar honom och får allt de vill ha med den här skivan. Personligen skulle jag hellre köpa singeln och samtidigt plocka upp My Way: The Best of Frank Sinatra. Men det är jag.

Sika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om popmusik, recension, skivnytt, Bublé