Konstfackelever Anna Odell fälldes på måndagen 31 augusti av Stockholms tingsrätt. Hon dömdes till dagsböter om 50 á 50 kronor, totalt 2.500 kronor, för oredligt förfarande och våldsamt motstånd.
Domen är mildast möjliga. Ja förutom att bli frikänd förstås.
DN:s kulturchef Maria Schottenius anser att domen är en dom mot konsten. Hon skriver att rättegången aldrig borde ha hållits.
Å andra sidan: domen var högst väntat.
Anna Odell har på ett sätt skapat ett konstverk och hon har sagt och visat något om felaktigheter i samhället. Hon har visat hur illa psykvården kan fungera, hur illa behandlade hjälpsökande psykiskt sjuka kan bli behandlade.
Å andra sidan har hon lurats. Fast å andra sidan: är inte all litteratur och konst en slags illusioner.
Tingsrätten tog hänsyn till att hon ville säga något, hon fick lägsta möjliga domen. Tingsrätten har varit diplomatisk ut i fingerspetsarna.
Egentligen är det väl så: om vi hade levt i den bästa av världar, om vi hade levt i en värld där psykiskt sjuka blev väl behandlade, hade Anna Odells insats inte behövts.Nu gör vi inte. Vi lever i en ganska usel värld där många människor far illa och behandlas illa av myndighetspersoner med makt.
Fast det trista är förstås att debatten knappt handlat om pyskvården, utan bara handlat om huruvida konstnärer ska ha rätt att skapa konstverk på detta sätt. Och nu efter domen lär debatten handla om det är rätt eller fel att konstnärer får en slags gräddfil i rättssystemet. Vem som helst begriper att om en vanlig människa, som inte varit konstnär, gjort samma sak skulle domen blivit hårdare.
För Anna Odell kommer knappt att betala böterna. Konstfack har startat en insamling för henne.
Frågan ärm, har hon använt sig av rätten till yttrandefrihet? Kan yttrandefrihet bestå i att iscensätta en slags osynlig teater? Måste att föra fram sin åsikt vara bundet vid ord och bild och ljud?
Jag skulle önska att den debatten fördes och framför allt: att psykvården och polisernas agerande i fall med psyksjuka som tas om hand debatterades och sattes under luppen.
Blandade bloggar som kommenterat domen:
Tokmoderaten, Krohniskt och Trollhare.
Övrigt relaterat: Aftonbladet, Svenska Dagbladet 1, SVD2, Ledarbloggen, Expressen och Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, juridik, yttrandefrihet, Anna Odell
bra skrivet
What??
”visat något om felaktigheter i samhället. Hon har visat hur illa psykvården kan fungera, hur illa behandlade hjälpsökande psykiskt sjuka kan bli behandlade.”
Personligen hade det varit ett mycket intressantare verk om t ex medmänniskorna på bron inte brytt sig utan vänt ryggen till den förment spelade psyksjuka som tycktes må mycket dåligt. Men nu klickade samhället igång på det sätt som gör en lite stolt tycker jag.
Människorna på bron blev oroliga för den förvirrade och sjuka flickan på bron, de gjorde vad de kunde (tröstade och gav henne en jacka) – betänk att detta kunde ha varit en hiv-smittad prostituerad knarkerska med en använd kanyl i näven – och larmade polis som också gjorde exakt det man kan begära (de kom i civila bilar för att inte skrämma flickan).
Psykvården följde också sina rutiner så gott det går för att hjälpa och skydda individen för/mot sig själv (när hon tycktes kunna skada sig själv och andra så lades hon i bälte, fick två sprutor i rumpan och släpptes omedelbart loss när hon lugnat sig). Skall personalen på akutpsyk fortsättningsvis ifrågasätta de inkommande ifall del spelar? Snacka att sparka in öppna dörrar till en sluten psykvård…
Hon lyckades lura det finaste vi har i vårt samhälle – omsorgen om varandra – grattis!
//Zac
Håller med Zac.
Det enda som Odells försök att göra en ”gökboet undercover” visade var att svenskar är hyggligare än man kan tro, polisen använder inte mer våld än nöden kräver (och kan hantera psykiskt instabila människor) och framför allt att den akuta psykvården fungerar jäkligt bra. Att påstå att psykakuten fungerade dåligt är att blåljuga.
Och personligen så är det allvarligaste i hela soppan att väldigt många personer involverade i kulturen (på t.ex. de stora kultursidorna) stenhårt hävdar att konstnärer skall stå över lagen, och anser att något annan vore onaturligt.
Nej all litteratur och konst är inte illusioner. Det är bara Liza Marklund och co som har gjort ett bottennapp i den genren. Och det Anna Odell gjorde var ett egotrippat terapeutiskt utspel för att än en gång få uppleva vad som hände henne fjorton år tidigare, då hon av någon anledning var sjuk. Naturligtvis var det bra för henne själv att få göra detta men att kalla det konst eller journalistik är åt helsike.
Journalister har gått in och identifierat sig själva med henne, antagligen för att de har så dåligt samvete för alla sina kompisar, som de inte har kunnat ta hand om, som har mått dåligt på samma sätt. De är allmän kunskap att sköra människor gärna söker sig till journalistik, författande eller konstutövning. För att bearbeta sina egna problem.
I bästa fall blir de också en lisa för någon annan i samhället och kan uträtta något gott. I Anna Odells fall blir konsekvenserna att alla läkare kommer att se misstänksamt på patienter. Både fysiskt och psykiskt sjuka. Spelar den här människan sjuk av någon anledning? Och redan krävs kurser i simuleringsdiagnostik för läkare. Så förtroendet mellan patient och läkare minskar. Vi litar en smula mindre på varandra tack vare detta bedrägeri.
Jag har själv tagits in till psyket med fyra stadiga poliser i bilen i uniform på 70-talet under min journalistutbildning och till följd av att jag stod vid ett vägskäl i livet, där ingen i min omgivning kunde hjälpa mig. Jag har också jobbat på DN i 18 år och där mådde många människor dåligt. Psykiska problem, alkoholism och självmord.
Men detta talar journalister inte gärna om. Det är ju ett så tjusigt och uppburet yrke. Och ifall någon mår dåligt så är det personliga problem. Förstås. Samhället har inte något med det att göra och absolut inte arbetsgivaren. Eller arbetskamraterna.
Vad Anna Odells egentliga problem är vet ingen och vi kommer heller aldrig att få veta det för nu överskuggas dessa av den berömdhet hon har uppnått, den kändisstatus som vi i detta ytliga samhälle tycker är så viktigt. Jag hoppas hon kan fortsätta på den vägen och att hennes eget inbyggda mörker inte hinner upp henne igen. För hon kommer knappast att få någon vård på någon psykisk institution i Sverige för alla kommer att tro att hon fejkar återigen. Det kan hämna sig att ropa på vargen…
problemet är väl att den egentligen inte belyste eller visade några direkt stora problem inom akutpsykvården. de gjorde precis som de skulle göra. ”debatten” som odell är nöjd angående psykvården överskuggas nästan helt över en helt annan debatt – vad som är konst, och vad en konstnär ska få göra. häri är projektet aningen misslyckat, och gnnar varken patienter, sjukvården, kulturen och framförallt inte konstfack som framstår som ännu mer elitistiska och inneslutna i sin lilla bubbla – oavsett om dett är sant eller ej. det är så det ser ut.
jag är däremot inte en av dem som tycker hon skulle fängslas. böterna hon fick anser jag vara proportionerliga till brottet. oavsett om hon tog upp mycket resurser, hur dåligt förbipasserande (hennes props) mådde eller något alls. man kan inte bötlägga hur mycket resurser någon tagit upp eller någons tillfälliga känsloliv.
däremot kunde problemet belysts från flera andra mycket effektiva, provocerande vinklar. ta bara hur enkelt det är att få piller utskrivna- har en bekant som går till olika läkare och fejkar åkomma efter åkomma – och får fler och fler piller. hon har numera en rejäl stash. hennes drogbruk är, tills vidare, lagligt. bara detta är en större brist- att visa att akutpsykvården är maktfullkomlig när de gör som man ska är inte mycket att vida. men när samma vård underbygger ett omfattande drogbruk har vi ett rejält problem.
Ett problem som sällan debatteras djupgående är den systemproducerade psykiska ohälsan, som alldeles i onödan drabbar vanligtvis och i grunden psykiskt starka och stabila människor, som under alltför lång tid har blivit illa bemötta, illa hanterade inom, utanför eller mellan olika trygghetssystem, missförstådda, felbedömda och felbehandlade inom primärvården, för att slutligen remitteras till psykiatrin, nerslitna och nermalda i den kvarn som arbetslinjen utgör i gråzonen mellan det friska och det sjuka. Ingenmansland växer i Sverige. Dess innevånare är såväl särpräglade människor som inte ryms i någon mall, varken psykiatrisk eller medicinsk, som ”vanliga” människor, vilka har blivit skadade i hanteringen genom livets olika skeden, men inte lyckats bli tillräckligt sjuka per medicinsk eller psykiatrisk definition, för att passa in i alltför snäva diagnosmallar. Dessa faller mellan systemen, kläms sönder där, för att såsmåningom efter ett insjuknande malas ner i sjukskrivningsprocesser, där de ifrågasätts och kränks på alla tänkbara sätt, under ekonomiskt otrygga omständigheter, för att slutligen, om de inte har den sagolika turen att bli dödssjuka, hamna i utförsäkringskedjan, där vem som helst som inte klarar av att börja söka jobb över hela Sverige, lätt kan börja nära suicidala tankar, bli sömnlösa, gravt deprimerade, utveckla gränspsykotiska tillstånd m.m. Med andra ord kanske vi borde fundera lite mer över orsakerna till psykisk skörhet, sjukdom och störning, ur något mer systemkritiskt perspektiv än vi brukar. Sluta individualisera, sluta prata om starka och svaga, där psykiskt sjuka felaktigt etiketteras som svaga, sluta moralisera över livsstil osv., se till att helhetstänkande genomsyrar såväl vården som samhället i dess helhet. Vi måste inse att även psykiatrin är iförd en tvångströja, som i viss mån omöjliggör helhetsperspektiv. Bra att Anna Odell fick en såpass mild dom. Hoppas att en intensiv och djupgående debatt om psykvårdens brister tar vid, för det behövs.
”Vad som är konst och vad som inte är det varierar från person till person. En del människor tycker att det är konst när en kvinnlig konststudent spelar psykiskt sjuk och under skådespelet lurar förbipasserande att tro att hon är på väg att ta sitt liv. Att slåss med de tillkallade poliserna och spotta på och försöka bita vårdpersonalen på psykakuten kallas också konst. Att hon blev lagd i bälte och tvångsmedicinerades under detta beteende anser jag inte alls vara konstigt utifrån vad nyheterna berättat om hennes uppträdande. Jag talar om Anna Odells konstinstallation. Jag kan förstå att det kan betraktas som konst, men ska vi acceptera allt beteende bara för att det är konst?
En annan konststudent på Konstfack i Stockholm går under beteckningen NUG. Graffitikonstnären spelade in en film där han målar graffiti i en tunnelbanevagn och krossar ett fönster. Jag vill inte ifrågasätta vad som är konst, det är inte däri problemet med de uppmärksammade konstinstallationerna ligger, utan det att vi ska acceptera beteende bara för att det är konst. Naturligtvis ska konststudenten ersätta den uppkomna skadan. Allt annat vore orealistiskt.
Allt skapande av konst måste ske inom lagens gränser. Vill man förstöra sin egen tunnelbanevagn är det helt okej. Med sin egen egendom kan man i princip göra vad som helst, låt vara att man ibland kanske kan bli betraktad som galen. Att konstnärer i konstens namn tillåts bryta mot lagen kan vi inte acceptera. Föreställ er ett samhälle där filmer på rån och till och med våldtäkter hyllas – givetvis då som konstinstallationer. Naturligtvis måste konstnärerna följa samma lagar som oss andra.”