Bokrecension: Sidonie & Nathalie – Från Limhamn till Lofoten av Sigrid Combüchen

Sidonie & Nathalie – Från Limhan till Lofoten
Författare: Sigrid Combüchen
Utgiven: 2017-09
ISBN: 9789113078960
Förlag: Norstedts

Sidonie och Nathalie är två unga kvinnor som är på flykt från ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra men bara råkar slå följe. De är inte vänner och blir egentligen aldrig vänner heller, även om de följs åt under lång tid, under en lång flykt. Sidonie & Nathalie – Från Limhamn till Lofoten är en fängslande roman av Sigrid Combüchen som Augustprisnominerats i år 2017, i den skönlitterära kategorin.

De två unga kvinnorna kommer från olika samhällsklasser. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel. Handlingen pendlar mellan när de är unga kvinnor på flykt och när Nathalie som gammal kvinna sitter i sitt krypin vid en norsk fjord och hon släcker ljuset inomhus för att osedd kunna betrakta kajakpaddlarna i vattnet. Hon kan sitta länge där och bara iaktta, medveten om att hon låter tiden gå. Att hon låter delar av sin sista tid gå. ”Men, tänker hon, är inte förspilld tid verkligen väl använd tid?”. Medan hon sitter där upplever sig av och till bli störd av sina barnbarn eller av minnen av familjeträffar med dottern och barnbarnen.

Livet på flykt genom Sverige berättar så mycket om både dåtiden och nutiden. De går och stapplar hundratals mil tillsammans, från fransk-tyska gränsen 1944 till norra Bohuslän 1945, med tillfälliga pass med hakkors-stämplar utställda av den tyska ockupationsmakten. När det äntligen kommer fram till den kvinna de fått adress till visar det sig vara en plats där de kan bo med nya svenska namn, få jobba hårt tillsammans med andra flyktingar, i princip gratisarbete, i gengäld får de skydd, mat och sängplats. Fristaden blev inte en fristad så länge utan de tvingas snart ut på flykt igen. Men aldrig blir de vänner trots att de är bundna vid varandra.

Någonstans såg jag någon skriva att Sigrid Combuchens språk är fulländat – doft- och detaljrikt, skälvande av liv. Ja, precis så är det. Språket kryper under huden på mig och jag känner som att jag är inne i huvudet på ömsom Nathalie och ömsom Sidonie. Jag känner deras tankar och deras känslor. Jag pendlar mellan att vara Nathalie och Sidonie, även om Nathalies perspektiv dominerar berättelsen.

Claes Wahlin i Aftonbladet kallar hennes språk mästerligt och formulerar det så bra:
Handlingen säger sällan allt. Språket desto mer. Det är en njutning, så precist, egenartat och på flera sätt överraskande driver det handlingen framåt. Är det ett språk som har sökt sin historia, eller en historia som sökt, och funnit, sitt språk? Nathalie är en smula talträngd, och de båda kvinnorna har att lotsa sig igenom ett okänt språk. Sigrid Combüchen har en närmast unik förmåga att skapa ett språk som passar ämnet som hand i handske. Den språkliga hand som här ­väver handlingen skapar heller inte vilken gammal handske som helst.

Livet på flykt kommer så nära i berättelsen. Även om samhällen i västvärlden är modernare idag och mycket är annorlunda finns det mycket som är evigt i hur det är att tvingas fly.

Sigrid Combüchen är född den 16 januari 1942 i Solingen i Tyskland är född i Solingen i Tyskland och kom vid sex års ålder till Sverige. Min mamma kom också till Sverige strax efter kriget, så jag har hört många berättelser av de människor som for illa under Nazi-tyskland. Jag vet ju inte alls bakgrunden till denna romanen, men med tanke på att Sigrid Combüchen har rötter från Tyskland skulle det inte förvåna mig om hon inspirerats av verkliga människor för romanen.

Varför har jag inte läst hennes tidigare verk? Obegripligt. Men det ska jag göra, absolut. Jag har fått sådan mersmak på hennes språk och berättande.

Hon debuterade redan som 18-åring med Ett rumsrent sällskap, en roman om en tysk familj och dess relationer till nazismen. Därefter har hon skrivit en rad kritikerrosade romaner samt tilldelats flera priser, bland andra Svenska Dagbladets litteraturpris, Selma Lagerlöfs litteraturpris och Augustpriset 2010 för romanen Spill.

14 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *