Bokrecension: Slugger av Martin Holmén: Läs

Skribent:

Slugger
Författare Martin Holmén
Utgiven: 2017-10
ISBN: 9789100145613
Förlag Albert Bonniers Förlag

Med Slugger avslutar Martin Holmén trilogin om Harry ”Kvisten” Kvists synnerligen vedervärdiga vedermödor i ett 1930-tals-Stockholm präglat av depression, fattigdom och klassförtryck. Första boken, Clinch, kom 2015 och följdes av Nere för räkning förra året.

Kvisten blev tidigt föräldralös, bortauktionerades som fattighjon, blev regelbundet misshandlad av den bonde som ropat in honom, och sedermera sönderslagen i boxningsringen och av några tjogtal plitar under de återkommande vistelserna på Långholmen för sitt ”bögeri”. Med modernt språkbruk skulle vi nog kunna säga att Kvisten lever med posttraumatiskt stressyndrom. Nu livnär han sig som indrivare med hjälp av det livets hårda skola verkligen lärt honom något om; våldet. Hur man använder det och hur man uthärdar det.

Kvisten är, milt sagt, inget moraliskt rättesnöre. Han tvekar inte (särskilt länge) över att slå en ledbruten och utsvulten gammal arbetare sönder och samman över en småskuld till någon krämare. Men han njuter inte av det. Njuter gör han bara när han slår uppåt, mot förtryckarna, mot brutala hallickar, fascistiska poliser, självgoda överklassmän. Han upptäckte den speciella – bräckliga, tillfälliga, men högst verkliga – självupprättelse bara våldet kan ge när han första gången vågade slå tillbaka mot den brutale bonde som använt honom som barnslav och anvisat honom sängplats i svinstian. Man kommer att tänka på vad Frantz Fanon skrev om våldets psykologiska funktion i förtryckta folks befrielsekamp.

Någonstans därinne i Kvistens ofta dimmiga, men också begåvade, hjärna finns också både samvete och medkänsla. Tyvärr, för honom själv, vill man tillägga. För i Kvistens värld går sällan en god handling ostraffad.

Det talas ibland om ”Nordic noir” när nordisk litteratur och film ska lanseras utomlands. Men få verk förtjänar egentligen beteckningen. Oftast räcker det med lite ytlig cynism, en återanvänd mordintrig och en trött kommissarie som, trots stereotypa karaktärsbrister, agerar moraliskt ankare från en tryggt medelklassig mellannivå. Svart som en kaffe latte ungefär. Martin Holmén däremot, är noir på riktigt. Han skriver om världen ur ett underifrånperspektiv lika becksvart som tjäran i Kvistens sönderrökta lungor. Det andas lika delar Dashiell Hammett och Jean Genet, med ruttnande dofter från Louis-Ferdinand Céline som extra krydda.

Ur detta asfaltsperspektiv, och med hjälp av en fiktiv och mycket välkonstruerad gangsterkrigsintrig, presenterar Holmén ett bara alltför realistiskt och välbekant klassamhälle, där såväl storfinansen som kungahuset och den spirande fascismen syns i bild. Om valet av epok och jämförelser med idag säger författaren själv: ”Naturligtvis finns det paralleller. Utsatta grupper i samhället blir allt mer utsatta, de populistiska högervindarna blåser friskare än någonsin och motsättningarna tycks bara öka. Det börjar lukta desperation igen.”

Läs.

9 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *