Bokrecension: Rosor Skador – Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem

Rosor Skador
Författare Jenny Tunedal
Formgivare: Johanne Hjorthol
ISBN: 9789146232766
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgiven 2017-01

Rosor Skador är Jenny Tunedals femte publicerade lyrikbok. Att poesi nomineras till Augustpriset är inte det vanligaste, även om en och annan lyrikbok blir nominerad. Jenny Tunedals poetiska skildring av sjukdomen Alzheimers nominerades i år, 2017, till Augustpriset i den skönlitterära kategorin.

I boken tar hon itu med demens både språkligt och relationellt. Det sammanfattas bra på bokbutikens hemsidan: Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

Jenny Tunedal skildrar sin mammas demenssjukdom men också Alois Alzheimer, den forskare som först beskrev sjukdomen, och Auguste Deter, den första patient som diagnosticerades med Alzheimers. I en del av boken har hon valt att skildra dessa tre perspektiv också utifrån dramat King Lear.

Jag är inte helt säker på hur lyckat det blir just med King Lear-biten. Kanske blir det lite för många ingredienser. Fast å andra sidan är bra lyrik ofta något som tar lite tid att sjunka in. Det är mycket möjligt att om jag plockar fram Shakespeares King Lear och läser den och sedan läser om Jenny Tunedals ”Rosor Skador” – att jag då får en större känsla för denna del av diktsamlingen.

Det som fascinerar mig mest i diktsamlingen är hur hon språkligt skildrar det sätt en demenssjuk kan se på det som händer. Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem.

Tue Andersen Nexø som recenserar boken i Aftonbladet uttrycker detta mycket bra:
Kanske vore det mer exakt att säga att Rosor skador visar oss själva demensen som ett helvete, som ett tillstånd där man samtidigt är både död och inte död. Rädslan och förvirringen; den gamla, slitna kroppen är kvar, men de trådar som binder den till nuet, till andra människor, är försvunna. Som det står vid ett tillfälle: ”Den som älskar nätter älskar inte sådana här nätter”.

Min mamma hade en demenssjukdom de sista åren i sitt liv och de sista veckorna i sitt liv och hennes sista julafton tillbringade hon på en avdelning för demenssjuka på ett äldreboende. Jag var där och besökte henne då. Jag var där tillsammans med min yngste son, vi åkte buss i en snöstorms-härjat landsbygdsområde utanför Göteborg. Det jag upplevde då har ristat in sig knivskarpt i min minnesbank.

Det är flera skäl till att denna julafton finns kvar så klar inom mig. Det var den sista julen för både min yngste son och min mor. Min yngste son dog några veckor efteråt och mamma lade av att vilja leva när han gick ur tiden, hon dog fyra veckor efter honom. Detta är skälet till att jag började läsa denna diktsamling.

Jag ska läsa samtliga sex av de böcker som är nominerade i den skönlitterära kategorin och jga valde att läsa denna först. Jag tänkte att den skulle tala till mig lite extra eftersom jag väntade mig mycket sorg i diktsamlingen.

Delvis motsvarade den mina förväntningar, när det handlar om skildringen av demens. Men när det gäller sorgen är det en helt annan slags sorg att sakta se en människa försvinna, som i en demenssjukdom, och att blixtsnabbt förlora en son och strax därefter en mamma som dör av brustet hjärta. Därför var det flera delar av diktsamlingen som inte berörde mig riktigt medan andra grep mig starkt. Kanske är det ofta så med diktsamlingar, de talar ju på så många fler sätt än med orden. Det handlar om ordens och meningsbyggnaderna, om rytmen i orden, ibland om bokstäverna …

Relationen mellan mor och dotter är utgångspunkten skildra livet, åldrandet, kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett sätt, ett språk att skapa fram en polyfon poesi, en mångstämmig sorgesång.

Jan Karlsson i Kristiansstadsbladet tycker att diktsan´mlingen är Jenny Tundeals bästa hittills:
Jenny Tunedals femte diktverk, ”Rosor skador”, är också hennes bästa. Det turnerar kärlek och fångenskap, rosor och törnen, längtan och förlust. Inte minst uppehåller sig verket kring det främlingskap som är människans i allmänhet och den demensdrabbades och hennes närmastes i synnerhet.

5 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *