Teaterkritik: Oidipus/Antigone – enastående, starkt, magiskt, berörande och mångbottnat

Oidipus/Antigone
Av Sofokles
Översättning Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg
Bearbetning Marie Lundquist, Eirik Stubø och Cecilia Ölveczsky
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

Två pjäser, skriva för 2.500 år sedan, som talar starkt till människor idag. Dramatens uppsättning av Sofokles två klassiska draman Oidipus och Antigone är enastående, underbart, starkt, magiskt, berörande, mångbottnad – helt enkelt scenkonst när den är som bäst, in i minsta detalj: scenografi, ljus, skådespelarnas prestationer, text, kostym, ljud …

Vi förs direkt in i känslan av ett drömlikt tillstånd då scenen går i mörkgrått täckt med rökiga dimmor och vi hör en röst och sakta träder en skådespelare fram. Aktörerna rör sig med lugna rörelser och det är som om vi är förflyttade till en annan värld, en annan existens, där de djupa existentiella frågorna ställs.

I Oidipus möter vi de eviga obesvarade frågorna kring lidande, liv och död och våra öden. I Antigone ställs frågor kring civilkurage, när är det moraliskt och etiskt rätt att bryta mot lagen, när är lagen ett hinder för det mänskliga?

Livet är ett lidande – bäst är för en människa att inte bli född. Nästbäst är att återvända direkt. En av körens många funderingar kring att existera som i Dramatenchefen Eirik Stubøs regi blir uttalad av en av de skådespelare som får gestalta det som i traditionella grekiska dramer sades av kören. I de grekiska dramerna från 400-500-talet före vår tideräkning var det kören som bar fram dramernas handling, en kör som framförde verser till musik. Omkring 534 före vår tideräkning tror man att den första skådespelaren fördes is. Senare införde den grekiska dramatikern Aischylos ytterligare en aktör och Sofokles tros ha införde en tredje skådespelare.

Eirik Stubø har valt att låta några av våra främsta skådespelare, Per Mattsson och Kicki Bramberg med Johan Ulveson som körledare, samtliga med unika röster ersätta kören genom att de var för sig framför det kören förmedlar. Det fungerar oerhört bra.

Berättelsen om Oidipus är gripande. Han växte upp hos kungen och drottningen i Korinth, som han trodde var hans föräldrar. Han fick höra av en siare att han som vuxen skulle döda sin far och gifta sig med sin mor och få barn med henne. För att undslippa sitt öde flydde han till ett annat land och när han närmade sig staden Thebe kom han i bråk med en man som han slog ihjäl. Mannen han dödade var Thebes kung Laios (som är Oidipus riktiga far, som lämnade honom för att dö i vildmarken som baby för att en spådom sagt att babyn som vuxen skulle slå ihjäl sin far).

Oidipus kommer till Thebe, möter den stadens stora hot sfinxen, räddar staden och gifter sig med kungens änka, Iokaste (Stina Ekblad som gjuten i den rollen).

Reine Brynolfsson som hyllas på många håll av filmkritiker för sin roll i Jens Assurs film Korparna gör här som Oidipus ytterligare en stor roll där han visar att han tagit plats bland våra riktigt stora svenska legendarer på scen.

Thebe drabbas av sjukdomar och olyckor och de stora oraklen blir tillfrågade och alla säger samma sak: den som dödat den förra kungen Laios måste gripas och straffas. Oidipus lovar högt och tydligt att han ska hitta mördaren och jaga ut mördaren från landet. Endast då ska staden befrias från alla olyckor.

Det är så fascinerande att den som driver allt till det tragiska slutet är Oidipus själv. Flera andra ber honom under vägen att sluta sin jakt på sanningen. Men han är envis och det blir hans fall. Det är som livet kan vara, vi vill så gärna att livet och dess olyckor ska vara rättvisa. Oidipus har i och för sig gjort ett stort brott: han kom i bråk med en främling och dödade denne. Men att han gifte sig med sin mor och fick barn med henne, det var inget han visste. Bråket då han dödade kung Laios kan ha varit i självförsvar. Det får vi aldrig klarhet i.

Oidipus fick fyra barn med drottning Iokaste, döttrarna Antigone och Ismene och sönerna Eteokles och Polyneikes. I dramat Antigone, som spelas efter Oidipus med en paus emellan, är Oidipus dotter Antigone i centrum. Oidipus två söner har dödat varandra då de stridit om vem ska bli kung efter fadern. Istället blir då Oidipus svåger Kreon kung och han beslutar att den ene av sönerna, Polyneikes, inte ska få begravas. Kreon menar att Polyneikes har försökt förstöra riket och brutit mot hela lagar. Straffet för att bryta mot hans påbud är döden. Antigone vägrar lyda detta bud och ger sig av och utför en begravning för sin bror Hon hävdar att Kreons lag bryter mot gudarnas eviga lagar och familjens och syskonskapets heliga tradition och lag.

Dramat Antigone har tolkats och satts upp på en mängd olika sätt ur olika synvinklar. Jag gillar Eirik Stubøs val att inte ta ställning, att låta de två synsätten mötas: Kreon som hävdar att statens och landets lagar är viktigast medan Antigone väljer familjens sammanhållning, ja hon väljer ju detta till och med före sin egen lycka då hon är förlovad med och ska gifta sig med Kreons son Haimon.

De två dramerna är mångbottnade och ställer frågor utan att ge oss de definitiva svaren, utan att som den dominerande amerikanska Hollywood-filmtraditionen ge oss lyckliga slut där alla gifter sig i slutet och lever lyckliga i alla sina dagar, vilket vi alla vet är illusioner.

Om du blir nyfiken på den grekiska teatern och antiken har du i höst tillfälle att lära dig mer om detta. Dramaten bjuder in till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Eirik Stubø, regissör och teaterchef, säger i ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse.

I rollerna:
Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

 

4 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *