Julafton för trumpetfantaster – Simple As That av Karl Olandersson

Skribent:

Foto Linn Segolson

Artist: Karl Olandersson

Titel: Simple As That

Betyg: 4

Producent: Karl Olandersson

Mixning: Pål Svenre

Inspelad i Kingside Studio Gnesta 2017

Releasedatum 30/10 2017

59:56

Finns ett antal mästerliga trumpetare i Sverige, många av dem berör mig på djupet.  Karl Olandersson ingår otvetydigt i denna exklusiva skara. Nu släpper han sin fjärde platta i eget namn. Har hört honom live i sommar med Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Stockholm Swing All Stars. Minns hur glimrande han spelade på jam under Stockholm Jazzfestival i fjol och långt tidigare med Klas Lindquist Nonet på Göteborgs Konserthus. Läser mig till att Olandersson därtill ingår i orkestrar i populära teveproduktioner, galor och var med i Tommy Körbergs senaste show. Frilansaren har för närvarande engagemang på Göta Lejon.  På nya skivan omger sig stockholmaren (född i Hedemora 1978) med en elegant pianotrio. Märkligt nog är just Magnus Hjort vid flygeln någon jag inte haft koll på, medan kompet med Martin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor är för mig välkända storheter jag träffat på i skiftande stimulerande sammanhang.

Öppningen är majestätisk, sätter ribban högt. De tekniska färdigheterna illustreras omgående genom  märkbar tonartshöjning.  Olanderssons varumärke är i viss utsträckning, hans remarkabla förmåga att obehindrat ta övertoner, en teknik han delar med storbandsledaren Lasse Lindgren. Introt till standardmelodin Things Ain´t What They Used To Be är en ofattbar prestation, ett intro som golvar även den mest kräsne musikälskaren. Första gångerna jag lyssnade igenom Simple As That, ansåg jag att övriga musiker kom till korta. När jag detaljstuderade de olika spåren i hörlurar, noterar jag att första intrycket var förhastat och obalanserat. Pianotrions medlemmar ges utrymme att hamna i framkant och har flera markanta solon. Men det är definitivt  trumpetaren som anger tonen och kvartetten ska inte uppfattas som en grupp.

Karl är en flexibel musiker, vars naturliga hemvist kan sägas vara swing-eran  Jag som föredrar sammanhållna skivor, anser att Simple As That kan rubriceras som en något spretig produktion. Visst är det omväxlande med bopinfluenser  a `la Kenny Dorham och Clifford Brown som bryter igenom i kombination med veka, lyriska drag vars främsta representant hette Chet Baker. (som jag hörde live i Göteborg 1984). Men jag har lite problem att hitta kärnan i ett album som är en exposé över divergerande stilar.. Därför blir bara nästan en fullpoängare, trots åtskilliga högklassiga låtar och fulländade instrumentalister.

Av skivans elva melodier är fem original av en upphovsman som behärskar hantverket.  En annan villfarelse, i paritet med min förhastade anmärkning om obalans, var synpunkten att vissa kompositioner inte höll måttet. Vad man skulle kunna påstå är att ett par stycken har drag av lekfull uppvisning, vilket kräver koncentrerade mottagare. Upprepade genomlyssningar visar att Olanderson är en utmärkt låtskrivare, något som framgår  av den gladlynta titellåten, därpå följande Colors, avslutande Never Again och balladen Daughters.  I sist nämnda melodi sjunger mannen med vit skjorta och hängslen, i en ömsint inriktning som ofrånkomligen doftar Chet Baker. Märkligt nog anpassas då trumpetspelet, blir skört och på gränsen till trevande; vilket också stämmer in på den legendariske förlagan. Även utseendemässigt  finns  likheter.

Noterar som vanligt finkänsligt delikat trummande från Daniel Fredriksson, vars sätt att byta toner med en inspirerad blåsare i Chief resulterar i en avancerad, något svårsmält, övning för finsmakare. Magnus Hjort har förstås flera stimulerande ”inlägg”, av vilka jag fäste mig särskilt vid ackompanjemangen till plattans två vokala nummer, jämte Benny Golson´s Stablemates. Martin Sjöstedt fungerar som ett understödjande kitt, bortsett från i All The Things You Are där hans stora kunnande exponeras i helfigur. Något jag faktiskt saknar är en ytterligare blåsare, vars bidrag hade varit behövligt i ensemblespelet. Se mina små invändningar som randanmärkningar. Den ”grymme” trumpetaren Karl Olandersson och hans medmusiker har gjort ett album de kan vara stolta över.

 

 

 

 

4 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *