Teaterrecension: Våra drömmars stad – arbetarperspektivet blev förlöjligat

Foto: Bengt Wanselius

Våra drömmars stad
Av Per Anders Fogelström
I dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Koreograf: Roger Lybeck
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Åsa Frankenberg
Mask: Carina Saxenberg
Premiär 2 november 2017 på Stora Scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Kanske är det ett omöjligt uppdrag att iscensätta Per Andres Fogelströms boksvit på scen, i synnerhet som det är fem av svensk litteraturs klassiker som ska bakas ihop på scen till en föreställning på tre timmar. Hela serien som utspelar sig från 1860-1969 ska berättas på tre timmar på Stockholms stadsteaters stora scen. En lång rad duktiga svenska skådespelare på scen som alla gjorde bra ifrån sig – men det räcker inte. Vi kommer aldrig människorna nära och det har att göra med hur regissör valt föra över berättelserna på scen. Det blir en mycket ytlig parad av människoöden.

Per Anders Fogelströms fem romaner i Mina drömmars stad-serie osar av ett starkt politiskt engagemang för de utsatta och är berättade ur ett konsekvent arbetarperspektiv. I Linus Tunströms regi fokuseras temat på Stockholm, som stad och dess förändring. Föreställningen handlar mer om Stockholm än om människorna. Det politiska kommer fram glimtvis men mest ganska förlöjligat, som en kliché.

Jag saknar den fasta förankringen i arbetarperspektivet, jag saknar fördjupningen av karaktärer och jag saknar den berättelse som berör så starkt i Per Anders Fogelströms romaner.

Per Anders Fogelström som föddes 1917 växte upp under fattiga förhållande på Södermalm. Hans pappa lämnade familjen tidigt och utvandrade till Amerika för att aldrig återvända. Per Anders Fogelström växte upp med sin syster, sin mamma och sin mormor. Hans stora publika genombrott kom med ”Sommaren med Monika” 1951, som filmades 1953 av Ingmar Bergman. 1960 kom ”Mina drömmars stad”, den först delen i de fem Stockholmsskildringarna som utspelar sig kring Emelie, Hennings dotter.

Vanna Rosenberg är Emelie och det är en stor prestation, hon är enastående då hon skildrar Emelie från barnsben till ålderdomen. Överhuvudtaget är jag imponerad av alla skådespelare, de gör det bästa av situationen.

Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius berättar i föreställnings program att de valt att göra detta till en kollektiv berättelse. Hundrafemtio år gestaltas av fjorton skådespelare och varje skådespelare har huvudrollen i sin karaktärs berättelse. Resultatet blir mest rörigt och med för stor distans till de olika karaktärerna. Emelie är den röda tråden men hon får mest finnas till i utkanten av scenbilden.

Vissa berättelser tror jag mår bättre av att berättas på ett mer traditionellt sätt där vi får några karaktärer att leva oss in i, att beröras av mer på djupet.

Våra Drömmars Stad
Av Per Anders Fogelström – en föreställning av Linus Tunström och Ulla Kassius, i dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Premiär 2 november 2017
Stora scenen

Medverkande på scenen
Emelie: Vanna Rosenberg
Henning: Peter Viitanen
Annika: Kirsti Stubø
Tummen: Jörgen Thorsson
Olof: Omid Khansari
Rudolf: Tim Dillman (Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)
Beda: Eva Stenson
David: Jan Mybrand
Johan: Gerhard Hoberstorfer
Jenny: Matilda Ragnerstam
Bärta: Angelika Prick
Erik: Leif Andrée
August: Shebly Niavarani
Elisabeth: Eva Rexed
Iman Talabani

3 november, 2017

Det här inlägget har Inga kommentarer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *